Recension
Espers
Espers
(Locust)

Låt oss slå fast en sak redan från början; Espers spelar ingen dålig musik. Amerikanske acid folk-veteranen Greg Weeks och hans båda flickvänner gör hemvävd folkpsykadelia som för tankarna till både blåögt framtidsoptimistiska barfotabarn såväl som sprutan-i-armen-påverkat navelskådande. Och även om det stundtals luktar lite fuktig yllekofta och sönderspelade Linda Perhacs- och Sandy Denny-plattor, gör trion det de gör helt okey.

Men, halvvägs in i Espers debut har jag inte bara tappat koncentrationen utan också än en gång kommit till insikten att det för att man ska gilla en skiva hänger på så mycket mer än att bara musiken är bra. Espers verkar nämligen ha missat en, för mig väldigt väsentlig punkt; att musik måste innehålla nån sorts engagemang, eller förmedla någon sorts passion för att kännas angelägen.

Espers leverar musik som naturligtvis är menad att vara seriös, eftertänksam och, i brist på bättre ord, creddig. Men jag har väldigt svårt att ta det här på det riktigt allvar när man tvunget ska döpa låtarna till saker som ”Flowery Moontide”, ”Hearts & Daggers” och, fingrarna i halsen, ”Meadow”.

Övertydligt? Jovars. Ungefär lika subtilt som att Judas Priest har titlar som ”Heavy Metal” eller ”Metal Meltdown”.

Det mesta är välarrangerat, och välspelat, lågmält och intimt, men samtidigt så andefattigt och skralt att visarna på alla klockor stannat på 1967. Ta den överstyrda elgitarren i ”Riding” som exempel. Istället för att gjuta lite behövligt rymdåldersliv i låtens räddhågsna, medeltida folkviseton glider Weeks in i något slags kvasipsykadeliskt stränggnidande som rimmar väldigt illa med vad som förmedlas i övrigt.

Effekten i mötet barockt-modernt uteblir helt på grund av det inte finns någon riktig förankring i de ”experimentiella”, ibland disharmoniska inslagen Weeks envisas med att stoppa in lite godtyckligt i låtarna, gärna i typ fem minuter i slutet. De känns varken naturliga eller ens speciellt relevanta. Därtill är sånginsatserna så bleka och intetsägande att jag inte ens orkar bry mig om vad som döljer sig bakom de där förutsägbara titlarna. Kanske därför att det inte verkar som om Weeks och co heller gör det.

Och när ”Travel Mountains” klingar ut efter dryga fyrtio minuter vet jag inte bara att jag aldrig mer kommer att lyssna på Espers debutskiva, jag är helt övertygad om att Judas Priests nya album kommer att innehålla betydligt mer av den nerv och passion jag saknar här.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify