Recension
Bäcke, Gunnar
A Long Dusty Road
(Alla Tiders Musik)

Gunnar Bäcke har sina rötter i Lillhärdal i Härjedalen och han har även bott i Ewert Ljusbergs hemby Hede. Det var när Torgny ”Kingen” Karlsson kontaktade Gunnar för det så hyllade, projektet ”När rocken kom till Sveg” för fyra år sedan som han fick en liten nytändning på sin älskade countrymusik. Gunnar bor i Dalarna, arbetar i Sälen, och har spelat country och dansband i många år i olika band. Han spelade länge med bandet som i dag heter Larz-Kristerz innan de slog igenom. Gunnar Bäckes låtar har sjungits in av många av de största dansbanden. Men det är i countrymusiken han har sitt hjärta och när han ställde upp i Country-SM 2015 var det i klassen Pure Country. Nu kommer skivan han gjorde som en födelsedagspresent till sig själv, en dyrbar present.

Jag väljer att lyssna på CDn i bilen på lite blöta vintervägar från mellersta Norrlands inland ut till kusten. Den gör sig ypperligt i bilstereon. Det här är musik med rötterna i tider när country alltid fick tillägget ” & western”. Av de tolv låtarna har Gunnar Bäcke skrivit nio, producenten Staffan Bond Westfält en, veteranen Åke Hallgren från Hedeviken, mannen bakom gigantiska ”Gråt inga tårar” och som en gång lärde Gunnar spela gitarr, har skrivit en och allt avslutas som sig bör med Hank Williams ”You Win Again”.

Det jag slås av är att trots att Gunnar denna gång sjunger på engelska så är det på allvar både i text och musik. Det här är inte någon lekfull svensktopps- eller utklädningscountry. Nej, de här låtarna är fulla av livet och av kärleken till countrymusiken som den lät under 1950-, 1960- och 1970-tal. Låtarnas inspiration och stil pendlar just mellan dessa tre decennier från Hank Williams tidiga 50-tal via Johnny Cashs 60-tal till Eagles 70-tal. Och Gunnars röst är vacker, personlig och, precis som den ska, inte för perfekt. Tyvärr motarbetar det klichéfyllda skivomslaget det genuina i låtarna.

Albumet bjuder på musik med kraft och känsla. Eftersom min bilresa gjordes för att se Ulf Lundell på hans sista turné blir jag givetvis extra glad när ja ser att några av Lundells suveräna kompmusiker bidragit; som Andreas Dahlbäck på trummor i några låtar, Surjo Benigh på bas och även på barytongitarr, trummisen Micke Ajax har också spelat med Lundell och övriga musiker är en salig blandning av lokala förmågor, halvkändisar och rutinerade turnérävar. Jag tycker särskilt mycket om älvdalingen Morgan Tegnérs steelguitar och härjedalingen Anders Olofssons fiol som är med på merparten av låtarna.

Producerande Staffan Bond Westfält är från Sveg, spelar normalt med jämtländska coverhjältarna Smalare än Thord, har spelat mycket med Jill Johnsons. Han har gjort ett jättejobb på hela albumet och spelar och sjunger själv; han spelar trummor, mandolin, munspel, gitarr, lapsteel, bas, percussion och sjunger kör och stämmor i flera låtar. Vilket arbete han gjort.

Jag hade tidigare hört några countrydoftande låtar med glesbygdskänsla på svenska av och med Gunnar Bäcke. Jag blev först besviken när jag såg att alla låtar nu var på engelska. Men sedan har CDn haft svårt att lämna bilstereon och det är omöjligt att bestämma vilka låtar som är bäst. Jag gillar både de som hämtat inspiration från för mer än 50 år sedan och de som inspirerats av countryrockens första år. Jag gillar särskilt alla blinkningar till countryhistorien i flera av texterna.

Herregud, det här var ju riktigt roligt. Gunnar Bäcke var namnet, vem hade kunnat tro det…?

/Christer B. Jarlås