Recension
Ely, Joe
Panhandle Rambler
(Rack ‘em Records)

Punkens genombrottsår 1977 kom hans sensationella debut, en av de bästa countryskivor jag hört. Den starka uppföljaren ”Honky Tonk Masquerade” från 1978 hyllades av många som ännu bättre. Sedan dröjde det till 1995 års ”Letter To Laredo” innan Texaslegenden Joe Ely lyckades matcha dessa skivor. Nu, 20 år senare, levererar han äntligen sitt fjärde mästerverk.

Att han i åren mellan dessa skivor spelat in en hel del mer renodlad rockmusik av varierande kvalitet spelar mindre roll. Dessa fyra skivor är mer än nog för att Joe Ely ofrånkomligen måste betraktas som en av den alternativa countryscenens allra främsta artister.

På den nya skivan, med titeln ”Panhandle Rambler”, har Joe Ely kommit hem igen. Hem till Lubbock i nordvästra Texas och det vidsträckta ökenlandskap som har utgjort bakgrunden till mycket av hans bästa verk. Här bjuds vi på en utsökt samling sånger som förstärker varandra perfekt och på ett subtilt sätt antyder en större berättelse: En berättelse om prärievargarna, luffarna, spelarna, migranterna, de fagra och farliga kvinnorna, de rastlösa musikerna, de mexikanska flyktingarna och alla andra sökare som drivit genom The Texas Panhandle och Llano Estacado, en gång hem för de vilda comancherna och apacherna.

Här finns ett par spår som de trogna fansen redan känner till men som gått en större publik förbi. Den fantastiska låten ”Cold Black Hammer”, som med ovanligt suggestiv tyngd och originellt bildspråk skildrar oljefälten i Texas, gavs ursprungligen ut på soundtracket till musikalen ”Chippy” (1995). Det var en otrolig historia som en imponerande rad Texas-artister framförde under konstnärlig ledning av den genialiske multikonstnären Terry Allen (en föregångare och viktig inspirationskälla för Ely och hans kamrater i kultbandet The Flatlanders). Versionen som Joe Ely gör här är renare, mer avskalad och ännu bättre. Sedan får vi – som traditionen påbjuder – även en låt skriven av Butch Hancock, en av Elys trogna vapendragare som har kallats för ”Västra Texas svar på Bob Dylan”. Det blir denna gång den fina balladen ”When The Nights Are Cold” som annars mig veterligen bara spelats in av Jimmie Dale Gilmore, den tredje nyckepersonen från The Flatlanders.

Joe Ely spelar också, för första gången, in en låt av vännen Guy Clark. Det blir den fina ”Magdalene” som också passar perfekt in i låtlistan. I övrigt handlar det om Elys egna kompositioner och de är bland de bästa han någonsin skrivit. Jag vill påstå att ingen av hans andra skivor så tydligt framhäver hans talang som låtskrivare. Här finns stämningsfulla och fascinerande berättelser som ”Wounded Creek” där det är det som inte avslöjas som är det centrala. Här finns rövarhistorier som ”Four Ol’ Brokes”, riviga och självklara honky tonk-spår som ”Southern Eyes” och innerliga kärlekssånger som avslutande ”You Saved Me”. I den svängiga ”Here’s to the Weary” hyllar Ely på ett underbart sätt musikaliska föregångare som Woody Guthrie, Bob Wills, Muddy Waters, Chuck Berry, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis till tonerna av en virvlande Texas fiddle.

Joe Ely har själv producerat och listan av musiker bjuder på många välbekanta namn som den fantastiske Teye med flamencogitarren, Joel Guzman på dragspel och Lloyd Maines på slide. De är bara några av de erfarna och samspelta musiker man alltid med glädje återser i dessa sammanhang och som adderar viktiga färgklickar och texturer till låtarnas grundstrukturer. Inget är ansträngt eller överarbetat. Allt är smakfullt arrangerat, lysande framfört och Joe sjunger lika bra som alltid. Hans själfulla tenor är förvånansvärt ungdomlig och klar samtidigt som den inrymmer kraftfullhet och djup.

Detta är en personlig skiva som ingen annan än Joe Ely kunde ha gjort. Den genomsyras av hans rika livserfarenheter och alla hans styrkor som artist. På många sätt påminner den om debuten, den självbetitlade plattan från 1977. Liksom den skivan har den en stark anknytning till hemtrakten medan låtarna bjuder på en imponerande variation både i tema och stil. Samtidigt är dessa skivor också varandras motsats. Där den förra var ungdomlig, uppkäftig och oerhört energisk i sitt uttryck är den senare lugnt reflekterande, melankolisk och märkligt harmonisk.

Den omedelbara föregångaren i diskografin, ”Satisfied At Last” från 2011, var utan tvekan en rejäl uppryckning efter en rad av svagare plattor. Men att den skulle följas upp och överträffas på detta fullständigt lysande sätt får räknas till årets absolut mest oväntade och glädjande överraskning. Tänk nu bara om Rootsy eller någon annan aktör kunde locka Ely att besöka våra hemtrakter så vi även kunde få uppleva hans legendariska styrka som liveartist.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify