Recension
Guy, Buddy
Born To Play Guitar
(Silvertone)

Han är förvånansvärt fräsch och livfull för sin ålder. Buddy Guy har hunnit bli 79 år men levererar fortfarande intensiv, engagerad och medryckande blues med sitt uttrycksfulla gitarrspel och lite falsetthöga genomborrande sångröst.

Buddy Guy fick kontrakt med skivbolaget Cobra 1958 och började spela in fina skivor med sin personliga stil redan då. Med Muddy Waters och Otis Rush som några förebilder utvecklade Buddy en stil som dominerades av ett intensivt gitarrspel och en lika intensiv sångstil. Högt och tungt. Det var här dagens så populära bluesrocken tog sina första kraftfulla steg.

Den stilen har Buddy burit med sig under hela sin i popularitet varierande karriär, avbrutet av en och annan lite mer lågmäld sång och någon enstaka akustisk variant.

Det är också det vi får höra här på ”Born To Play Guitar”, Buddy Guys 28:e album. Framför allt är det en 1957 Stratocaster som kommer fram, men även några Gibson, en Les Paul och en 1974 Telecaster Custom kommer till användning.

Det som uppenbart skiljer 2000-talet mot 1950-talet är användningen av gästartister. Från att ha varit en mycket sällan använd gest vid skivinspelningar hör de nu nästan mer till vanligheten än en utan. Varför kan man fråga sig? För mindre etablerade artister kan en välkänd gäst naturligtvis lyfta intresset. För en väletablerad artist kan det antingen visa på bristande förmåga och material eller på ett sätt att skapa variation och lyfta helheten.

På ”Born To Play Guitar” är det lite både och. Att bjuda in Kim Wilson för att få ett munspel på två av sångerna känns inte som något märkvärdigt för en artist som levde med en munspelare som partner under många år. Billy Gibbons från ZZ Top känns lite mer onödigt. Visserligen har de delvis samma anslag men här känns det som det varken gör från eller till. Men Billy har blivit en nyfunnen gäst. Han var även med på Shemekia Copelands senaste.

Sedan finns här även gästinhopp från Joss Stone i Brook Bentons ”You´ve Got What It Takes” och från Van Morrison i dedikationen till B. B. King, ”Flesh & Bone”. Båda gör bra ifrån sig.

Men det måste ändå sägas att gästinhoppen här är betydligt mer sporadiska än på den mer överbelastade föregångaren från 2013, ”Rhythm & Blues”.

Gäster eller inte, men dessutom finns Muscle Shoals Horns och The McCrary Sisters med och förskönar några av inspelningarna.

Tom Hambridge är även på denna platta med sitt komponerande, trummande och producerande en starkt påverkande faktor på musik och utformning, och han gör åter ett gott jobb. Det börjar med den självbiografiska, långsamma bluesen som berättar om hur Buddy skaffade sig sitt rykte och namn. ”Back Up Mama” är en långsam blues på ett traditionellt relationstema med fint slidegitarrspel från Rob McNelley. ”Too Late” är Little Walters klassiker här med Kim Wilsons som medhjälpare. ”Whiskey, Beer & Wine” är lite funkigare och byggs upp med tre gitarrer. ”Kiss Me Quick” har en släng av boogie och ”Crying Out Of One Eye” en droppe soul. Sedan drar det iväg med några intensivare bluesrockiga saker innan det hela avslutas med en akustisk hyllning till Muddy Waters i ”Come Back Muddy” framförd med endast gitarrer, piano och bas. Snyggt avslut.

”Born To Play Guitar” är ett varierande album som visar på Buddys individuella skicklighet och hans förmåga att skapa bredd i stil, intensitet och tempo.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify