Recension
Åkerström, Cajsastina
Vreden och stormen
(Calimba/Border)

Jag har svårt att se Cajsastina Åkerström som vissångerska, ett epitet som sätts på henne - och som hon själv inte har något emot. Och visst hör även jag en eller annan sång på hennes skivor som kan kallas »visa«, men oftare väcks mina associationer till den rika amerikanska traditionen av kvinnliga singer/songwriters, alltifrån sextiotalets emblematiska artister till dagens sångerskor som med sin lågmälda uttryckskraft tränger genom bruset.

Men Cajsastina Åkerström är naturligtvis en sångerska i egen rätt, en sångerska som trotsar reduktiva etiketter. Hennes nya skiva »Vreden och stormen« understryker det djupt personliga i hennes sång- och låtskrivarkonst. Många av sångerna kretsar kring teman som återkomst och hemkomst, gärna sammantvinnade i bilden av mytologi och biografi, av den eviga återkomsten som en symbolisk hemkomst.

I »En enkel sång« väver Cajsastina Åkerström samman bilderna av det ångestladdade mötet med en publik och mötet med en annan människa. Men genom integrationen växer bilden till en utsaga om människans nakenhet - inför andra, men också som utkastad i ett universum som skapas och omskapas i ögonblicket.

Den skenbart vardagliga tonen i sånger som »Är det så här det känns att komma hem« och »Under samma himmel« öppnar på samma sätt en rik fasett av erfarenheter och möjligheter.

När sedan Cajsastina Åkerström visar sin tranströmerska känsla för övergången mellan skilda tillstånd - den glipa mellan sömn och vakenhet där vi likt mystikern öppnas för de stora genombrotten - i »April«, skapar hon den sköra syntesen av det personliga och det djupast mänskliga.

Arrangemangen skapar en öppen ljudbild, där varje instrument blir en distinkt röst - eller erfarenhet - som vackert korresponderar med sångernas gestaltade, eller åkallade, upplevelse av livet och världen.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify