Recension
DeMent, Iris
The Trackless Woods
(Flariella record)

Iris DeMent är onekligen en av USA:s mest begåvade och intressanta artister oavsett om det handlar om uttolkningar av andras material eller helt egenkomponerade låtar som på hennes tre första, mycket välförtjänt hyllade skivor. De senaste decennierna har hennes skivutgivning dock varit oerhört sparsmakad. Det har tagit åtta år mellan de senaste två skivsläppen. Förklaringen är den ovanligt svåra skrivkramp som drabbade henne efter den tredje soloskivan i mitten av 90-talet. År efter år väntade man, med högt ställda förväntningar, på en uppföljare. Men någon sådan - med egenhändigt komponerat material - fick hennes hårt prövade fans faktiskt inte förrän efter 16 år, i form av den kritikerhyllade och ambitiösa återkomsten ”Sing The Delta” 2012.

Med tanke på ovanstående är en av årets största överraskningar att denna märkliga och fantastiska artist redan nu presenterar ett nytt alster. Att vi då skulle få en skiva som uteslutande bestod av tonsatta poem från Anna Akhmatova var helt klart otippat. Kopplingen till Ryssland förklaras dock i någon mån av att hon och hennes man, artisten Greg Brown, adopterat en dotter från Ryssland.
Oavsett de fascinerande omständigheterna bakom denna skiva så är resultatet dock förtrollande. Detta oväntade möte mellan ett ryskt livsöde och Iris Dements unika röst i består av 18 olika spår där de utvalda poemen fördelas ganska jämt över hela Akhmatovas liv, med tyngdpunkterna i de tidiga ungdomspoemen från 1910- och 20-talet och den sena perioden på 1960-talet. Att Iris fascinerats av Anna Akhmatovas poesi är kanske inte så märkligt med tanke på att båda som textförfattare dras såväl till tillvarons stora mystiska frågor och känslolägen som till vardagslivets enkla välsignelser. De framstår i viss mån som besläktade konstnärssjälar.

Det är en mycket intim skivinspelning som också genomfördes i Iris hem i Iowa city. Skivan påminner på mer än ett sätt om den underskattade och lite förbisedda gospelskiva, ”Lifeline” som Iris DeMent gav ut 2004 och där hon på klassiskt countrymanér tolkade gamla hymner. Likheterna består dels av det pianoackompanjemang som nästan hela tiden är starkt tongivande och dels av den hymnlika gospelkänsla som Iris ingjuter i Anna Akhmatovas poesi. ”The Trackless Woods” är dock inte fullt så spartansk som gospelskivan utan utvalda låtar fylls ut av t.ex. steel guitar, percussion, mandolin och på ett spår, ”Oh How Good”, även ett litet blåsarrangemang.

Det blir ett fascinerande verk där helheten är större än de enskilda delarna, även om många av poemen står sig ganska bra även som individuella sånger: ”All is Sold”, ”Not With Deserters” ”Like a White Stone” och ”Song About Songs” är några av de som står ut mest tycker jag. Men tillsammans med kortare stycken och fragment som t.ex. ”Prayer”, ”Upon the Hard Crest” och ”The Last Toast” skapar Iris en drömsk stämning: Utsökt musik och gåtfulla texter sköljer över lyssnaren i kortare och längre stycken. Allt hålls samman av Iris DeMents unikt uttrycksfulla och originella röst. Detta är en skiva som kräver upprepade genomlyssningar för att avslöja alla sina detaljer och hela sin skönhet.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify