Recension
Hollis Brown
3 Shot
(Blue Rose Records)

”Ride On The Train” var en debut med Garage- och bluesinspirerad rockig pop med blickar kastade mer bakåt än framåt.

Andra albumet, Get Loaded”, var en direkt cover av Velvet Undergrounds ”Loaded”. Bara idén kan ge vem som helst rysningar. Utfallet blev riktigt bra. Enbart för att det inte var en coverplatta utan en Hollis Brown-platta med bara Lou Reed-sånger.

Till detta deras tredje album har den ungdomliga, spralliga lekfullheten vuxit till sig. På gott och på ont. Bångstyrigheten har blivit mer handfast. Garagekänslan har blivit mer av arenarock. Scenerna har blivit större än från den tiden när de spelade på alla barer som gick att uppbringa i Queens, New York med ett bandnamn som var hämtat från en Bob Dylan-titel. Den tidigare Hollis Brown var en bonde i South Dakota som på grund av sin fattigdom i desperation tog livet av sin hustru och sina fem barn, innan han själv tog sitt eget liv.

Så ett sådant bandnamn tar man ju inte utan vidare.

Oberoende av vilket öra man lyssnar med som finns har anknytningar till olika igenkännbara stilar av rock och pop framförda av en sångare med en ljuvligt honungslen tenorstämma, Mike Montali.

”Highway 1” är en fin, medryckande retrocountryrockarduett tillsammans med stjärnskottet Nikki Lane. ”Rain Dance” är en ofärdig Bob Diddleyrytmbakgrund som Hollis Brown fick tillfälle att göra komplett. ”Mi Amor” har spanska influenser och drömmar.

Här finns också sånger som handlar som allvarliga och mer tankeväckande händelser. Titelspåret ”3 Shots” som handlar om hur vi avtrubbas av det fasanfulla våld som utspelar sig framför våra ögon. Det går tillbaka till Mike Montali och Jonathan Bonillas upplevelser av skotten i Columbine och senare ytterliga vansinniga skottdramer vid bland annat Virginia Tech. ”John Wayne” beskriver den amerikanska hjälterollen överförd till dagens värld med USAs engagemang i Pakistan. ”Wait For Me Virginia” är en sång från en man som sitter på fängelsön Rikers Island till sin hustru och son. På flykt från kriget i Mellanöstern och med mångas död på sitt samvete. ”Sandy” är en kärlekssång till en kvinna som ville bli författare men tjänar bra mycket bättre på Lucifer´s Playpen nere på Spring And Main. ”Sweet Tooth” utspelar sig på South Atlantic Ave och väntan på en vän för att ”get high” eller ”get by”. Och avslutande ”The Ballad Of Mr. Rose” handlar om en man som inte kan bli kvitt sina bojor. Det är sånger med starka texter, texter som skapar både känslor och eftertanke.

Det är ett annorlunda Hollis Brown vi möter här på deras tredje album. Indierocken har blivit mer traditionell rock med anspelningar på artister och musik från 60-talet och framåt. Morgnadsprocessen har gjort Hollis Browns musik både starkare och mer komplex, samtidigt mindre rolig och spontan. Det är möjligt att det oförenliga faktorer. Men ett steg på framgångstrappan är ”3 Shots” utan tvekan.

/Staffan Solding