Recension
Paxton, Tom
Redemption Road
(Pax Records)

Mycket talar för att »Redeption Road« är Tom Paxtons sista album. I intervjuer har han meddelat att han med ålderns rätt slutar turnera. Inte mycket att säga om det. Han debuterade för ett halvsekel sedan med albumet ”Ramblin´ Boy”, som innehöll en stor del av de sånger som idag naturligt ingår i den stora amerikanska folksångskatten och som många tror är traditionella. Det är fel. Tom Paxton skrev dem; ”The Last Thing On My Mind”, ”What Did You Learn in School Today”, ”Goin´ to the Zoo”, ”Bottle of Wine” för att nu nämna några. Till skillnad från sin vän och kollega Phil Ochs, som tog en annan väg, vårdade och utvecklade Paxton den tradition som bars upp av bland annat Woody Guthrie och Weavers.

Sedan debuten har Paxton gett ut ett fyrtiotal album på nästan lika många bolag, de bästa gavs ut mellan 1964 – 1971 på Electra Records. Tyvärr finns inte eller har någonsin funnits någon samling som ger en överblick av Paxtons långa karriär. Det närmaste ett publikt genombrott Paxton varit var när vid Isle of Wight festivalen i början av sjuttiotalet där hans satiriska sånger imponerade på publiken. Han fick då kontrakt med Reprise Records men det stora genombrottet kom av sig.

”Redemption Road” är Paxtons mest helgjutna album sedan ”Wearing the Time” (1994) och är tillägnad hustrun Midge som gick bort 2014. Skivan innehåller 14 ytterst välskrivna och melodiösa sånger med teman från tillvaron som ung låtskrivare i Greenwich Village i början av sextiotalet. ”Time to Spare” är en övertygande skildring av stämningsläget bland de som försörjde sig nödtorftigt med att spela på caféerna. Tillbakablickande men aldrig nostalgiskt.

Inledningslåten ”Virginia Morning” är ett övertygande bevis att Paxton har kvar sin förmåga att skriva lyriska och inte enbart satiriska texter. ”The Mayor of MacDougal Street” är en rörande hyllning till Dave van Ronk.

Paxton visar med ”If the Poor Don´t Matter” att han inte tappat sitt politiska engagemang. En av plattans starkaste bidrag. Den satiriska slagfärdigheten representeras av ”The Battle of the Sexes”, det svagaste kortet i samlingen.

Starkast intryck gör en självbiografisk (?) sång, Central Square, om en kärlek som aldrig blev, där text och melodi harmonierar utsökt och verkligen berör. En av Paxtons starkaste sånger. Någonsin.

Bandet är otroligt tight och följsamt, särskilt imponerar Cathy Flink på banjo och bakgrundssång. Al Perkins finns med på dobro. John Prine och Janis Ian medverkar också. Idel ädel adel alltså.

”Redemption Road” avslutas med en rörande acapella-version av den irländska klassikern ”The Parting Glass”.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify