Recension
Matthew Shipp Trio
To Duke
(RogueArt)

Vad händer när avantgardisten Matthew Shipp angriper Duke Ellingtons musik? Finns det något utrymme för Ellingtons elegans och symfoniska intellektualism i Matthew Shipps tolkningar?

Matthew Shipp går till våldsam attack på sitt piano medan basisten Michael Bisio och trummisen Whit Dickey växelvis agerar stödjande rytmsektion och pådrivande turbo. Vi kan se det som ett radikalt känslouttryck, som en strävan att återföra musiken till en känslomässig grund.

Men en sådan idé rör sig också på en föreställningsmässig nivå. Musiken blir då bärare av en idé lika mycket som en uttrycksform: idén om att tolkningen monterar ner musiken. Den symfoniska intellektualismen blir dekonstruktivistisk.

Oavsett om melodin mals ner i fragment som i »Take the A Train« eller om Matthew Shipp glider över melodin i friare tonflöden som i »Mood Indigo« är det fascinerande musik som inbjuder både till spekulation och omedelbar inlevelse.

/Magnus Eriksson