Recension
Slim Loris
Love & Fear
(Slim Loris)

Slim Loris är tillbaka med plattan »Love & Fear« och den, mina vänner, bör man inte missa. Om regnrockstillverkarna Stutterheim – vars slogan är »embrace swedish melancholy« – hade haft ett soundtrack till sitt överljudssnygga hantverk, skulle det ha låtit så här.

Det började 2009, när sångaren/basisten Mattias Cederstam och gitarristen Robert Barrefelt fick korn på något. Men riktigt vad visade sig inte förrän trummisen Jonas Ellenberg och sångaren/gitarristen Leon Lindström klev ombord. Slim Loris såg dagens ljus, och sedan har det gått undan.

Deras förra album, »Future Echoes and Past Replays« från 2013, beskrevs som ett Americana-inspirerat album, medan flera snarare velat placera nya »Love & Fear« i den brittiska 60-talspopen and dess samtida arvtagare. Jag köper inte riktigt det. För mig är flera av spåren på »Love & Fear« Americana när den är som bäst: den akustiska, kraftfulla känslan i soundet, det melankoliska som drar mot folkmusiken, texterna om ensamma iakttagare, utanför, på väg, som aldrig riktigt hinner ikapp kärleken eller livet. Men visst finns det pop, om än countryinpspirerad. Skulle Neil Young eller Lucinda Williams höra detta skulle de vilja adoptera Slim Loris på stående fot. Och inte bara för att bandet heter som ett utrotningshotat djur med mjuk päls och djupt sorgsen blick.

Plattans första låt – Never Danced Sober – sa mig först inte så mycket, kanske för att jag själv alltid dansar nykter… Men efter några genomlyssningar, med Leons och Mattias röster som tillsammans blir till nå’t jag aldrig hört förut, växer den på en. Det är såklart hanteringen av gitarrerna och basen som gör att Slim Loris så lätt glider mellan olika genrer, men en eloge också till Jonas: Vem annars skulle komma undan med att knuffa in litet reggae i en platta som redan rör sin i en (omöjlig) akrobatik mellan brit-pop och Americana? Men lyssna på låten ”Going home” och försök hävda att jag har fel.

Och allt är inte melankoli. Spåret ”House of our own” är ett rusigt glädjepiller med körer och blås. Ledsen grabbar, but on that track, you are not in Kansas anymore. I den låten blir Loris-kameleonten till det bästa av brittiska pop, bara uppdaterad och med någon alldeles egen ingrediens.

Det vore tjänstefel att inte sätta Slim Loris på de svenska vägarna för riktigt många spelningar i höst när vi behöver syre till glöden under vår melankoli, så den håller hela vintern med regn och fem plusgrader.

/Anna Carlstedt

Lyssna på Spotify