Recension
Hiatt, Lilly
Royal Blue
(Normaltown Records)

Vad gör man när insikten om att den sanna kärleken kanske är en utopi slår en? När man inser att man varit kungligt blåögd ännu en gång. Vi får ett tips i titellåten på Lilly Hiatts nya album:

What would a good woman do? She´d move on And write a song or two

Lilly Hiatt har en distans till både sig själv och sin omgivning som tilltalar mig. På debuten för tre år sedan handlade texterna om hennes uppväxt och förvirringen i att bli vuxen och ta ansvar. Hennes andra album är lite tyngre. Texterna mer reflekterande. Hon har turnerat flitigt de senaste åren och verkar ha en mer medveten musikalisk identitet. Gitarristen Beth Finney är viktig för ljudbilden och skapar med enkla medel små underverk till melodier även denna gång.

Hiatt brottas med kärleken och tvåsamheten i de flesta av låtarna. Kanske anar vi en önskan om att bilda familj? Men ett känsligt musikerhjärta måste behandlas med största varsamhet om det ska hålla värmen. En elgitarr och ett par korta huhuuhuu i inledande ”Far Away” slår an tonen.

So if you meet another girl like me Who wants to call you home Make sure when you touch her She don´t feel so all alone

Hon sjunger i ”Somebodys Daughter” att hon är just det. Och det är hon ju. Pappa Johns skugga kommer hela tiden att vara där. Men den ligger inte tung över henne utan vandrar vid hennes sida. Låtar som ”Machine”, ”Get Off” och ”Get This Right” kan han låna vilken dag som helst. Och när hon framför avskalade ”Your Choice” tänker jag att han ska vässa pennan om han inte ska halka efter.

Lilly Hiatt har med ”Royal Blue” lagt tegelsten nummer två i sin diskografi. Jag är övertygad om att det kommer att bli ett stort vackert hus när den är färdig.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify