Recension
Whelan
The Story Of Ike Dupree
(Presidio Records)

Detta är en platta som är beroende av sin omgivning. I mitten finns Sid Whelan med sina kompositioner, sin sång och sin gitarr. Det räcker för att klara sig bra. Omkring honom finns ett kompband, en bakgrundskör och ett blås. Då blir det betydligt bättre än medelmåttigt. Då blir helheten större än delarna.

Det är bluesbaserade kompositioner som bygger Whelans musik. Själv kallar han det ”Texarkana Twang”. Ike Dupree står för en person som överlever orättvisor i samhället. Övervård och ofrihet, tvång och skuld blir centrala delar.

”Too Cold Ohio Blues” är en hyllning till Piedemontartisterna Sonny Terry och Brownie McGhee med fint munspel från Randy Weinstein, ”Every Time I See Her”:s text kommer från inspiration av Muddy Waters, Robert Johnson och Willie Dixon, ”Ice Water” växer fram ur James Browns anda och en hel del lyssning på Albert King, B.B. King och T-Bone Walker har gjort sitt till för att skapa Sid Whelans stil. Och det finns mycket gott i honom.

I hans komp finns Richard Huntley trummor, Mark Manczuck slagverk, Marco Panascia bas, Jerry Z piano och orgel. Och musiken fungerar bra i den avskalade förpackningen också, som ”Everytime I See Her” och ”Too Cold Ohio Blues”, båda utan kör och blås.

Bakgrundskören består av Capathia Jenkins, Robbi Hall Kumalo och Darryl Tookes och ledd av just Darryl Tookes, som har sjunget bakom bland andra Sting, Paul Simon och Diana Ross.

Duetterna med Capathia Jenkins i Nothing But The Blues” och med Robbi Hall Kumalo i ”Steak For Two” sitter riktigt fint.

Blåset består av nio namnkunniga blåsare. På åtta av spåren är det veteranen från James Brown och Parliament-Funkadelic, Fred Wesley, som har arrangerat och på tre är det Ron Horton. Ron spelar själv ett lysande trumpetsolo på ”Blues Said: Old Man…”, Michael Lee Breaux spelar fina solon på ”Ice Water” och ”The Rainmaker” och Michael Blake på ”Lighten Up”.

På det hela taget är det ett riktigt namnstarkt gäng som Sid Whelan har fått med sig. Och det hörs.

Gitarrspelet är bättre än sången. Sången är tveksamt ansträngd bitvis. Bäst blir den när Sid pratsjunger, lite långsamt, lite mjukare.

Plattan senare halva är bäst. De sex sista spåren är riktigt bra. Variation i rytmer och tempo, fint gitarrspel, lysande blås och bra arrangemang. Därför blir den långsamma balladen ”Lighten Up” med sitt saxsolo en fin avslutare.

/Staffan Solding