Recension
Kurtz, Dayna
Rise and Fall
(MC Records)

Det har gått några år sedan Dayna Kurtz gav ut en skiva med nyskrivna egna låtar. Under den tiden har hon förlorat sin far, skilt sig, flyttat till New Orleans och träffat en ny kärlek. Livet har gått upp och ner. Sorg och lycka om vartannat. Hon har haft många känslor att hantera. Nu ska de ut.

”The hole”, ”Eat it up”, ”A few confessiones”, ”If I go first”, ”Eat it up”, ”Yes you win” och ”Far away again” är en samling låtar som filtrerar de senaste årens händelser. En poetisk, naken anteckningsbok vi får bläddra försiktigt i. Musiken är i grunden rak, enkel, avskalad americana. I ”Raise the last glass” är gitarren lite argare, i ”If I go first” drar hon ner tempot till noll. Alltihop avslutas sagolikt vackert med Bobby Charles hymn “You´ll always live inside of me”.

Men det är inte säkert att ni får höra alla dessa utmärkta låtar. För ni måste ta er förbi albumets två första spår för att få ta del av dem. Och det är inte det lättaste.
Jag behövde nästan en timme för att kunna lämna inledande ”It´s how you hold me” första gången jag lyssnade. Med fullständig närvaro förmedlar hon hur en omfamning ibland sätter fler känslor i spin än allt annat en person gör och säger.

You hold me strong and tender
Like it would hurt you to let me fall down
Like I´m precious and wild
Like I´m a newborn child
It´s how you hold me, how you´re holding me now

Det är soul. Det är nästan gospel. Hon har aldrig sjungit bättre.

Andra låten ”You´re not what I need (But you´re all that I want)” är ren soul. Personen är fel. Begäret starkt. Om du varit där är det svårt att värja sig.

Our spirits are restless
And our bodies are, too
That´s why, I´m guessing
I´ve been so drawn to you
But I need love
that can heal me
need love that reveals me
And you´re not what I need
But you´re all that I want

Dayna Kurtz har haft några omtumlande år. Det konstnärliga resultatet av dessa år är minst lika omtumlande.

/Mattias Syren