Recension
Deivert, Bert & Copperhead Run
Blood In My Eyes For You
(Rootsy)

Bert Deivert säger själv, att detta är ett av hans bästa album. Ett av de bästa av de 12 som han hittills har gjort. Och vi är benägna att hålla med honom. ”Blood In My Eyes For You” är ett bra album. Speciellt som det har mandolinen som huvudinstrument.

För mandolin är kanske inte det instrument som man först förknippar med blues. Snarare är det gitarr, piano och munspel. Medan bluegrass och americana i stort sett har mandolinen som ett standarinstrument. Vad är skillnaden kan man fråga sig? Möjligen kan det bero på att vaudeville- och medicinbandens tid så sakteliga dog ut till förmån för den elektrifierade gitarrdrivna bluesen under 40- och 50-talet. Den elektrifierade mandolinen lät inte lika mycket, medan den i ett stringband hade ett utrymme jämställt med banjo och gitarr.

Nu är det ju inte så att bluesen saknar klassiska mandolinspelare. Charlie McCoy, Yank Rachel, Jimmy Young och Carl Martin är några äldre förmågor som haft mandolinen som ett av sina huvudinstrument. Bert Deivert är en av flera yngre musiker som nu håller traditionen levande och outtröttligt utvecklar och förvaltar dess arv. Ry Cooder en annan.

Denne Bostonfödde, numera sedan många år i Karlstad boende, världsartist på mandolinblues kan sin sak. Deivert spelar med både pondus och känsla. En oslagbar kombination när det gäller mandolin. Det går inte att vara för feg och det går inte att vara för bordus. Att hitta den bestämda känslan är det som ger bäst resultat.

En eloge också till Copperhead Run med Fredrik Lindholm trummor, Janne Zander gitarr och Per-Arne Pettersson bas. De gör ett enastående fin jobb tillsammans med Bert. Det är fel att säga bakom, för de är livaktigt påträngande om utrymmet längts fram på scenen. Mycket fina lösningar och samarbete genomgående. Den spetsiga mandolintonen blir i kombination med ett ruffigt slidegitarrspel, drivande bas och taktfast vispande trummor en stark helhet.

Deivert sjunger inte som Son House, han sjunger inte som Sleepy John Estes och han sjunger inte som Big Joe Williams. Det är bra, för då blir det inte plagiat utan egna tolkningar. Deivert har ingen säregen sångstil, utan en mer varm, följsam och bärande. Många av sångerna han tolkar är gamla klassiker. ”Baby Please Don´t Go”, ”Death Letter”, Mailman Blues, ”Drop Down Mama”, ”Milkcow Blues”, ”My Baby´s Gone”, Mississippi Sheiks skuttiga ”Blood In My Eyes For You” och ”Poor Black Mattie” är sånger vi har lärt oss älska. Paul ”Wine” Jones ”Rob and Steal” är inte lika vanlig. Att göra klassiker ställer krav. Krav som Deivert och Copperhead Run infriar.

De båda egna kompositionerna passar väl in i sammanhanget. ”Black Nanny” var det namn T-Model Ford gav sin gitarr och sången handlar om ett par spelningar som han och Deivert gjorde tillsammans. ”Cuckoo Crowed” är en uppföljare till en sång som Deivert skrev tillsammans med Eric Bibb för deras gemensamma album ”River Road”.

Bert Deivert visar med all önskvärd tydlighet at han är den världsartist på mandolin som han har namn om sig att vara.

/Staffan Solding