Recension
Dylan, Bob
No Direction Home: The Soundtrack (The Bootleg Series Vol 7)
(Columbia/ Legacy)

Min första reaktion är att det är smått ofattbart att det fortfarande finns så mycket fantastiskt material kvar som ingen hört. Själv har jag väl nåt dussin bootlegs med Dylan om det räcker, och ärligt talat hade jag mest väntat mig avbrutna, ofullständiga versioner av de 26 ”nya” låtarna, särskilt de ofta bootleggade mästerverken från ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde On Blonde” — men icke. I stället får vi kompletta versioner av ”Phantom Engineer”, en snabbare punkigare version av ”It Takes A Lot To Cry” med ylande gitarr av Mike Bloomfield, vi får ”Maggie´s Farm” från Newport 65 — rå, intensiv, ruffig — en bisarr version av ”Tombstone Blues” med sloppig körsång från bandet i refrängen, ”Desolation Row” med slide (Bloomfield?), en långsam, sugande hårdbluesig version av ”Leopard-Skin Pillbox Hat” med ett par nya verser lånade från Memphis Minnie, en intensivt glödgad ”Ballad of A Thin Man” där Dylan vräker ut sitt förakt över de oförstående engelska fansen och en aldrig hörd upplaga av ”Stuck Inside of Mobile”, coolare än originalet, med elegant gitarrspel. Återstår en bandversion av ”Visions of Johanna” som inte kan tävla med skörheten, och skönheten, i den inspelade versionen och en akustisk ”She belongs To Me” med underbar gitarr av Bruce Langhorne.

Det låter dessutom som om de här spåren alla är färdigmixade från början. De har alla samma varma, intima ton, med Dylans röst nära mikrofonen, som originalen.

Den akustiska skivan låter av naturliga skäl mer som originalen. T ex i live-versionerna från 1963 av ”Blowin In the Wind” som Dylan sjunger som om han aldrig hört den förr, ”Masters of War”, ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” och ”When the Ship Comes In”, hans version av Brechts ”Sjörövar-Jenny”. Men här finns också en utsökt tidig ”Don´t Think Twice”, den nakna ”I Was Young When I Left Home”, där Dylan låter som en gammal balladsångare från Clinch Mountain, en eftertänksam, nästan melankolisk version av Woody Guthries ”This Land Is Your Land” och så då den första inspelningen, ”When I Got Troubles” från 1959, där Dylans sjunger med en mjuk, melodisk röst märkvärdigt lik den han skulle använda på ”Nashville Skyline” 10 år senare.

Är då det här bättre än det som gavs ut på originalskivorna, som ofta varit fallet med de ”okända” låtar som dykt upp på tidigare volymer av Bootleg-serien? Nej, nästan aldrig. Men det betyder inte att jag skulle vilja vara utan dem.

Klagomål då? Ja, jag hade gärna sett lite längre kommentarer kring de enskilda låtarna, trots alla nya, fantastiska bilder i den 60-sidiga bookleten och Al Koopers insiktsfulla kommentarer kring inspelningarna.

Nu väntar jag bara på Scorseses dokumentär — fyra timmar! Otroligt!

/Christer Olsson