Recension
Bondesson, Nils
Blues Dreams
(Rootsy.nu)

Det är helheten som gör storheten. Till skillnad från många andra piano- och sångbaserade grupperingar tar inte Nils Bondesson på ”Blues Dreams” över och dominerar framträdandet. Därför är det så ljuvligt skönt att lyssna till en platta där den sammantagna helheten är större än var och en av de medverkandes insatser. Speciellt i ett fall som detta, där varje enskild insats dessutom är utomordentligt stark. Då förstår ni också hur stor helheten faktiskt är.

Det är långt mellan Lund och New Orleans geografiskt. Musikaliskt är det bara ett tangentanslag och en inandning. Och det är här i detta musikaliska landskap som Nils Bondesson uppehåller sig på ”Blues Dreams”. Och med den äran. I denna smältdegel av rytmer träder Kiki Desplat fram med ljuvligt kornettspel, Torbjörn Righard med ett lyhört saxspel och Jon Eriksson med briljant gitarrspel. Och utan Anders Lorentzi på bas och Bo Håkansson på trummor hade inte rytm och takt fått den fina form som det nu har.

Klassiker och standards blandas med egna kompositioner, där Nils Bondessons egen ”Sleepyhead” står sig mycket bra. Tolkningen av ”Careless Love” är lysande med instrumentering och soloinsatser, och med ett extra plus för Paul Strandbergs sousaphonespel.

Shelton Brooks klassiker ”Some Of These Days ” framförs som en duett tillsammans med Maria Stille och med ett fint fiolspel av Anders Frostin som komplement.

Magnus Nörrenbergs insats med tamburinen i den inledande ”Cakewalk Into Town” är inte det som vi kommer att minnas honom mest för. Snarare är det hans fina arbete med inspelningsteknik och mix. Ännu en gång har han visat sig behärska detta på ett ypperligt sätt.

”Blues Dreams” avslutas som sig bör med en hyllning till stadens egen rytmmästare Professor Longhair i ”Professor”. Den avslutar också en platta där soloinsatser och ensemblespel har skapat formen av en intressant och lekfull helhet.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify