Recension
Sundberg, Ellen
Live på Bryggarsalen, 17 mars 2015
(live)

Jämtlands Ellen Sundberg har varit hos Israel Nash i Hill Country, Texas och klivit in i en del av americana-bardens blandning av arketypiskt och platsbestämt ljudlandskap.

Släktskapet hos dessa två begåvade låtskrivare är uppenbart och ömsesidigheten har förmodligen också växt fram under den långa turnén under 2013 där Ellen öppnade för Israel Nash.

Till den nya skivan »White smoke and pines« har Israel tagit till sig Ellen Sundbergs avsikter och den färdriktning hennes musikaliska ark styr på. Det är bra, och allra bäst blir det när Sundbergs röst tydligt får teckna sig mot omgivningen. Som i den kontemplativa What is life? Smakfullt inledd i bästa Pink Floyd-vibe.

Under en av de tidiga spelningarna på den pågående release-turnén, Bryggarsalen i Stockholm, blir det tydligt dels hur bra Ellen Sundberg sjunger live, dels hur starkt det blir när bandet bygger sångerna utifrån berättarens röst. »Headlights« med Ellens röst samplad, »Hollow« och »White Smoke and Pines« är sådana exempel. Stundtals tar dock ljudlandskapet över och dränker berättandet. Men, när Israel Nash-gitarristen Nick Lees intrikata pedal-board - komplett med känsligt e-bow-spel - vävs in i gobelängen blir det något alldeles extra.

Man skulle kunna säga att »White Smoke and Pines« är en organisk utveckling av debuten »Black Raven« med sin kargare, råare ljudbild. Även om »White Smoke« är ett steg bort från råmalmen i »Black Raven« så kommer Ellen Sundbergs värld aldrig att bli så slipad som hos Enskede-systrarna i First Aid Kit. Ellens väg går i annan terräng. Den är inte fylld av ett briljant sockrat vemod i popform, det är något annat undersökningen handlar om.

Vad, det får vi kanske aldrig veta. Men längs vägen ska det bli oerhört intressant att följa Ellen Sundberg och hennes band. The road is long och det är gott.

/Magnus Östnäs