Recension
Randall, Jon
Walking Among the Living
(Epic)

Jon Randall Stewart spelade gitarr i första uppsättningen av Emmylou Harris akustiska grupp Nash Ramblers. På konserterna framförde han också någon egen låt, som för att förebåda den debut på egen hand som skulle följa. Och i eget namn, vilket han sedan ändrade till blott Jon Randall.

Hans första skivor var inte riktigt bra. De saknade riktning i sin annars sympatiskt lågmälda karaktär. Musikens lågmälda karaktär finns kvar på Jon Randalls nya skiva »Walking Among the Living«, hans återkomst på en majoretikett, men i övrigt lyfter den rejält. Melodierna är starkare och stämsången mer konsekvent i sin anknytning till tidiga Eagles. Då får också Jon Randalls milda baryton en annan bärkraft än tidigare, en annan uttryckskraft och starkare profil.

Bland låtarna märks »Coming Back for More«, med tydliga ekon av Rodney Crowell, den swing- och bluesdoftande »Austin« där Jon Randalls sång fräckt lyfts fram av stompigt rytmkomp och Pat Bergesons bluesimpregnerade munspel, den bitterljuva »In the Country« med Rob Ickes pregnanta dobrolicks och den fint nedtonade, ruralt luftiga bluegrass-balladen »North Carolina Moon«.

Det är perfekt och pregnant musik, känslomättad och orubblig i sin artistiska integritet. Den rymmer vackra sångharmonier och utsökta musikerinsatser. Det är musik som inte stressas, utan får tid och möjlighet att andas. Det är suverän musik.

/Magnus Eriksson