Recension
Sundberg, Ellen
White smoke and pines
(Rootsy)

Ellen Sundberg tar stora kliv framåt. Sedan den löftesrika debuten har hon slagit sig ihop med Israel Nash och hans band, för att spela in uppföljaren White smoke and pines i Texas.

Det har gett ett mer fokuserat handlag, med fylligare kompositioner, tydliga i sin relation till debuten, men också i släktskapet med Israel Nashs audiovisuella språk. Det ger ett album tajtare sammansatt och mer distinkt i sin framtoning än föregångaren.

Den engelskspråkiga lyriken haltar förvisso fortfarande en smula. Det blir tydligt i tvåspråkiga (och albumets klaraste guldkorn) »Vägen är lång (The road is long)« att Sundberg har mycket att vinna på att sjunga på sitt modersmål. Det nordamerikanska tonspråket gifter sig synnerligen fint med det skandinaviska språket.

Men Sundbergs starka melodisinne, ur vilket artisten karvar mycket beständiga sånger förlåter också de flesta av sådana petitesser till anmärkningar. »White smoke and pines« är ett spänstigt album, snyggt konstruerat och målmedvetet krängande framåt ljuder det allra oftast alldeles självklart.

/Mark Andersson