Recension
Keating, Annie
Make Believing
(Egen/Hemifrån)

Hennes förra CD hade ett vattentorn som omslagsbild, ett sådant där som vi brukar se i västernfilmer eller i dokumentärer från USA.

Inte ett svenskt stabilt tegelbyggt.

Nya plattan har ett nöjesfält som omslagsbild.

Nej, inte ett svenskt, som så ofta är inbäddat i stadens täthet.

Utan ett USA-nöjesfält, det där som bara verkar utslängt på öppen platt mark.

Nå, jag antar, utan att veta, att växer man upp i New York-stadsdelen Brooklyn är Coney Island en del av vardagen, både för stora och små. Coney Island var Disney-land innan Disney-land. En stor nöjespark, med åkattraktioner, skäggig dam, spunnet socker, oändlig sandstrand, nöjespaviljonger.

»Making Believing« är Annie Keatings sjätte CD, tyvärr som de föregående självfinansierad. Om än med visst fond- och insamlingsbidrag.

Om det kan man anse mycket, men det är väl inte tider för folkrock, eller vad det kallades i det tidiga 1960-talet.
För det är där hon rör sig, Brooklyn-födda Annie Keating.

Lätt elektrifierat, det vill säga förstärkt, en aning countrytwang, oftast mjuka melodier.

Läser man på om henne finns mängder av jämförelser, men de som drar till med John Prine, Emmylou Harris och Lucinda Williams, nej de är fel ute.

Möjligen Patty Larkin, Patty Griffith, det som kollega Bengt Eriksson kallar sångpoetissor.

Mest hör jag själv Suzanne Vega, åtminstone i tonfallet, den tydliga fraseringen, budskapsblandningen av kallt och varmt.

Inledande »Coney Island« är just den barndomsvarma nöjessöndag vi alla vill minnas vi någon gång var med om, då himlen var blå och ballongerna glada.

Det goda fortsätter, men ju fler spår vi hör ju närmare den hotande mörka gränden kommer vi.

De tre avslutande spåren, »Lost girls«, »Still broken« och »If you want to fly« skulle kunna uppfattas som en triptyk, det kanske bara är att jag vill lyssna in en egen tolkning beroende på egna omständigheter.

Några av spåren gör musikaliskt på stället marsch, lite buller för bullrets skull.

Oftast inleds varje spår med något som får mig att tänka på mountain music, men när sång och lyrik kommer är nutiden påtaglig.

Bästa spår?

Varför inte »Foxes«, med dess tågrytm. Samt titelspåret.

Musikaliskt, arrangemangen?

Jo, ni har sett det många gånger på tv, någon dokumentär där ett antal gubbar plus någon kvinna sitter i ett café- och bokmiljö, med sakkunnig liten publik, och så självklart får gitarr, banjo, fiol och vad det nu kan vara att låta som myten säger oss att det ska låta.

Plattan är intagen till Sverige av Hemifrån, ett distributionsbolag drivet är Peter Holmstedt. En verksamhet närmast filantropisk och med, antar jag, en filosofi som ligger bortom de stora bolagens.

Allt Hemifrån tar in är inte bra, men Annie Keating ska ni ger er själva i uppdrag att lyssna på.

Blir ni besvikna, skyll på mina överord.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify