Recension
Dunderhead
Dunderhead
(Rootsy.nu)

Det har gått fort för Dunderhead. Bandet har bara funnits i två år, men på den tiden har de hunnit sätta ett alldeles eget nygammalt sound, bli utsedda till Europas bästa bluegrassband och släppa ett urstarkt, självbetitlat debutalbum.

Det var rutinerade ringrävar som strålade samman i Göteborg i början av 2013 för att bilda en ny konstellation ihop. Flera kände varandra, men det var när Angelina Lundh anslöt, i legendariska stadsdelen Haga såklart, som projektet Dunderhead fick luft under vingarna.

Kontrabasisten Carl Karlsson, som skall stå för själva stommen i musiken eftersom genren saknar trummor, hade knappt spelat bluegrass alls före Dunderhead. I stället var han en erfaren jazzmusiker och medlem av flera storband. Hans motsats i detta är Jimmy Hermansson, som växt upp med just denna stil mycket tack vare sin bluegrassälskande pappa.

Gruppen består i övrigt av nämnda Lundh (sång och gitarr), Mikael Grund (sång, mandolin), nämnda Hermansson (gitarr) och Karlsson (kontrabas) samt Anders Ternesten (banjo, dobro). Bandet­ hette ursprung­ligen Angelina­ Darland & The Moonshine Brothers­, men det nya valet av namn ter sig än mer obegripligt. Slår man upp ordet »dunderhead« i The Urban Dictionnary så förklaras det som »a person with no intelligence, an idiot, a bonehead: A person that says something that makes everyone in the room go «wtf???».

Det är tur att gruppens musik är så mycket bättre än namnet. Detta gjorde att den bistra juryn i holländska Voorthuizen ifjol utsåg Dunderhead till det bästa av 42 deltagande band. Att få pris som Europas bästa bluegrassgrupp innebar inte bara ära utan också en värdefull festivalresa till Kentucky.

Den efterlängtade debutskivan håller vad den lovar: mycket energi, mycket känsla och en speciell dynamik mellan de låtar som skrivits av Lundh (åtta spår) och Grund (tre). Den senares mandolinspel gör en genuint lycklig och för tankarna till rutinerade kollegorna i Downhill Bluegrass Band. Inte konstigt kanske eftersom Grund spelar i båda banden.

Men Dunderhead har också ett helt eget uttryck, mycket tack vare Lundhs sorgkantade änglaröst. Hennes prestation i hjärtslitande «Some other time» kunde föra tankarna till Alison Krauss eller Dolly Parton, men det behövs inte. Angelina är sin egen.

Bandets texter är trogna genrens hårda arbetarklassrötter. De hör hemma i tilltufsade svenska bruksorter och glesbygd där varken jobben eller kärleken stannar, och de hör hemma i Appalachernas sargade gruvdistrikt: därifrån har också vi som aldrig varit där en massa bilder, tack vare bluegrass-poeterna.

Dunderhead är bandet som valt ett namn lika korkat som Rednex, men vad gör väl det när de, redan nu i mars, kan luta sig tillbaka och säga: «Vi gjorde ett av 2015 års bästa debutalbum» med blivande klassiker som «Love like a loaded gun".

/Anna Carlstedt

Lyssna på Spotify