Recension
Staples, Pops
Don´t Lose This
(Anti)

En fantastisk musikerkarriär avslutades i december 2000 när Roebuck ”Pops” Staples gick bort. Då hade han sedan barnsben levt nära bluesmusiker som Robert Johnson, Charlie Patton och Son House, som bodde och verkade i närheten av Winona, Mississippi, där Pops växte upp. I unga år började han sjunga gospel och tog detta intresse med sig när han flyttade till Chicago och blev medlem i The Trumpet Jubilees.

Barnen Cleotha, Pervis, Yvonne och Mavis föddes under andra halvan av 30-talet och de blev snart en sjungande gospelgrupp som fick allt större popularitet efter den officiella starten 1948. 1952 fick de sitt första skivkontrakt och spelade in gospelplattor, i mitten av 60-talet började en övergång till mer populärmusik och med kontraktet med Stax 1968 blev musiken allt mer soulfylld.

Under hela sin verksamma tid stred Pops med tvivlet om det var rätt att sjunga världsliga sånger. Men övertygades om, att de människorättssånger som de framförde var precis det som Gud ville att de skulle göra för att föra ut budskapet. Men tvivlet fanns där nog under hela Pops livstid, men framgångarna och barnens påverkan fick honom att fortsätta skapa fantastisk gospel, blues, soul och folkmusik.

Pops sjunger med en varm och tilltalande sångröst, omfamnande och ödmjuk lika väl som påstridig och övertygande.

Sedan spelade han också gitarr med ett tremolo som genom åren har kommit att förknippas med honom och blivit en signatur till Pops och The Staple Singers musik. En gitarrstil som han bar med sig ända in på slutet, även om det berättas att han vid inspelningstillfället ibland var så trött att han inte orkade hålla i gitarren. Jeff Tweedy har försökt att återskapa det karakteristiska soundet där det saknades.

Mavis gjorde sitt första soloalbum 1969 och Pops sitt 1992. 1998 arbetade han med ytterligare ett soloprojekt. Ett projekt som inte blev riktigt färdigt. Förrän nu.

2014 kände Mavis att tiden var mogen för att plocka fram banden och se vad man kunde göra med det som var inspelat. Sannolikt också påverkad av det förtroende hon hade för Jeff Tweedy, som hon nu hade samarbetat så lyckosamt med under ett antal år.

Det visade sig att banden var av yppersta kvalitet, både till musik och inspelningskvalitet. Här fanns sång och gitarr i nästan färdigt format. Jeff separerade sången och gitarren och lade sedan till det som behövdes i form av ytterligare gitarr, bas, keyboard, trummor, från sonen Spencer, och bakgrundssång. Gjort med stor respekt för originalet och hur Pops vill att ha sin musik.

Det har därför blivit en musik som mer går tillbaka till det ursprungliga Staple Singers gospelsound än till de senare populärförknippade låtarna. Det var säkert så här Pops egentligen ville att hans musik skulle låta. Så mycket känsla, så mycket kärlek finns det här att det skulle kunna fylla vilken katedral som helst.

Rösten är fortfarande varm och omfamnande, möjligen lite tröttare, men med bibehållen äkta känsla. Gitarren är precis lika stark och med ett tremolo som i fornstora dagar.

Även om orden ”don´t lose this” var det Pops stolt sa till Mavis efter att han på sitt livs slut lyssnat på tagningarna i enskildhet. Men titel ”Don´t Lose This” kan lika väl betyda att inte tappa tron, glädjen, och viljan till förändring.

Sångerna och arrangemangen är enkla och avskalade. På ”The Lady´s Letter” sjunger Pops, Mavis, Yvonne och Cleotha och det låter precis som The Staple Singers i sina bästa stunder. På ”Love On My Side” är det Mavis som sjunger medan övriga låtar har Pops som sångare med Mavis som uppbackning.

Inledande ”Somebody Was Watching” har tunga trummor och drivs av Pops påträngande sång och döttrarnas harmonier. Margret Allisons ”Sweet Home” har Pops och Mavis tillsammans i all enkelhet. ”Better Home” är en gospel-countryhybrid som Staples först spelade in 1962 för albumet ”This Land”. Och självklart finns också ”Will The Circle Be Unbroken” med, den sång som allra mest förknippas med The Staple Singers och som alltid fanns med på deras konserter. Det var också den sång som familjen tränade in i starten på sin karriär 1950. Det hela avslutas sedan med en liveversion av Bob Dylans ”Gotta Serve Somebody”.

Värmen, glöden och tron finns där på Pops Staples sista inspelningar. Nu femton år efter inspelningen gjordes kommer de ut efter ett fint slutarbete av Mavis Staples och Jeff Tweedy. Och så som det nu blev, så känns det mer som ett Staple Singers-album än som ett Pops Staples-album.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify