Recension
Mcnally, Shannon
Geronimo
(Back Porch)

Till det nya numret av Uncut medföljer en skiva kallad »Highway 61 Revisited Revisited«. Idén är det inget fel på: att låta nya artister spela in Bob Dylans klassiker på nytt, låt för låt. Men resultatet övertygar inte. Som bäst är det hyggligt, mycket är skräp. Shannon McNallys skiva »Geronimo« ger en bättre hyllning till »Highway 61 Revisited«. Shannon McNally pratsjunger i flera låtar med en sluddrig twang som påminner om den Dylan som just pluggat in. En sång som »The Hard Way« närmast besvärjer en bildrik värld med klara drag av »Desolation Row«, och musikerinsatserna kan i flera spår låta som en syntes av »Highway 61 Revisited« och »Nashville Skyline«: Ian McLagans plonkiga piano eller mullrande B3:a, Greg Leisz spänningsladdade steelgitarrer, Charlie Sextons tunga gitarrspel. Shannon McNallys småsluddrigt bluestunga röst bekräftar parallelliteten, som en sentida pendang till Dylan. Men hon kopierar inte Dylan. Det handlar om att föra vidare, mer en kritiskt reflekterad kommentar än imitation.
Shannon McNally befolkar sina sånger med udda livsöden, som upplockade längs vägen i den nordamerikanska folksångarens arketypiska vandring över kontinenten, en vandring som kan vara både fysisk och föreställningsmässig. Shannon McNally sänker sedan ner sina gestalter i en bildmättad textväv, på en gång social kommentar och ett eget lyriskt universum.
Även hennes musikaliska idéer speglar folksångarens attityd: eklektisk, otvungen, spontan. Här bildar country, americana och blues en integrerad helhet, där delarna kalejdoskopiskt kastar ljus över varandra och bildar nya konfigurationer. I allt väsentligt handlar det om suverän musik: omutlig i sin integritet, konsekvent i sitt framförande.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify