Recension
Earle, Steve
Terraplane
(New West Records)

Terraplane var en lågprisbil men med en relativt kraftfull motor som tillverkades av Hudson Motor Car Company mellan 1932 och 1938. En bil gjord för att passa efter depressionens stryptag på folk och nation. Pris och kraft i kombination med bra funktion både i stad och på landsbygd gjorde den populär i olika folkgrupper. Den blev även föremål för en sång, dock då som en sexuell metafor. Legenden Robert Johnson spelade in ”Terraplane Blues” 1936 och den blev också hans första skivutgivning.

Steve Earle har genom åren vuxit ut till en stark och stabil artist med en fin förmåga att skapa intressanta och tänkvärda sånger. Han rör sig i ett område som sträcker sig från country till folkmusik, med utstickare mot rock. Ibland riktigt hårt och tufft, ibland väldigt mjukt och melodiöst. Hela tiden framburet av en bestämd sångröst som inte lämnar några tvivel om uppsåtet.

Så är det även här, även om det är ett nytt område som Steve ger sig in på denna gång. Blues har inte varit en musikstil som mer än i utkanten har varit hörbar hos Steve. Däremot har den säkert påverkat honom genom åren, från uppväxt fram till i våra dagar.

Nu är det här inte ett bluesalbum i den traditionella bemärkelsen, ett album där någon tolkar blues. Här handlar det mer om att ta det som du som artist brukar leva med och stöpa om det i en form som har bluesens musikaliska uttryck som bas. Hade inte Steve haft den inställningen och gjort musik efter den tanken hade det nog inte blivit så bra som det faktiskt har blivit. Det är en tunn tråd att balansera på. Mellan medioker kopieringsverksamhet och nyskapande på gamla grunder. Inledande ”Baby, Baby, Baby (Baby)” är ett typiskt exempel på problematiken. Sångstroferna är som klippta ur bluesen vokabulär medan de ständigt återkommande upprepningarna av ordet Baby känns lite långsökta här.

En och annan sång har naturligtvis anspelningar på Steves separation från Allison Moorer och det han nu ska skapa med sitt framtida liv. Saknad och sökande. Bestämt och villrådigt. Det är också här som Steve har sin styrka, i förmågan att fånga och formulera känslor och händelser till ord och strofer. Pricksäkra och krävande, inbäddade och mjuka.

Steve rör sig över ett brett bluesfält, både i tid och rum. Från den melodiösa folkcountrybluesen i ”Gamblin´ Blues” och det tidiga 1900-talet till det poprockiga 60-talet i ”Acquainted With Wind”. Och mellan dessa båda finns en underbar duett med Eleanor Whitmore i vaudevillelika ”Baby´s Just As Mean As Me”, eller stringbandkopplingen till ”Ain´t Nobody´s Daddy Now”, det Canned Heatlika rullgunget i ”The Tennessee Kid” med sin anspelning till Robert Johnson och, naturligtvis, den tunga, taktfasta och Chicagobluesförknippade ”The Usual Time” och ”King Of The Blues”.

Steve Earle fungerar bra med The Mastersons. Chris Masterson på gitarr och Eleanor Whitmore på fiol och sång ger både inspiration och stabilitet. Till dessa båda kommer de gamla rävarna Kelly Looney på bas och Will Rigby på trummor. Det blir extra spännande när Steve plockar fram mandolinen och Eleanor fiolen i ett fint samspel.

Det känns inte oävet för Steve att röra sig i blueslandet. Han hör hemma i de flesta musikaliska uttryck och har en förmåga att hitta kärnan där han befinner sig. Så även här.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify