Recension
Prass, Natalie
S/t
(Spacebomb/Domino)

Inspelad under översyn av Matthew E White och hans mindre kompani till Spacebomb-orkester är Natalie Prass i gott sällskap inför albumdebuten.

Whites inverkan är påtaglig i hart när varje aspekt av produktionen, från de försiktigt bombastiska arrangemangen till den hudnära ljudbilden. Men det är alltjämt producenten som bör stå i tacksamhetsskuld till artisten.

En utmärkt vokalist men framför allt en knivskarp låtskrivare som med små och välbeprövade medel sätter ny färg på skir soul och ett amalgam av country och folk, visar Prass tvivelsutan att det musikaliska språket liksom albumet är hennes eget.

Influenserna spretar, Dusty Springfields breda soultolkning samsas med Sinatras midnattsserenadande och ett uttryck som – inte nödvändigtvis i ton men i konstnärliga ställningstaganden – minner om samtida kollegor som Angel Olsen och Jessica Lee Mayfied. Det är ömsom drömskt ömsom framfusigt och påtagligt mörkt bakom den ystra fasaden.

Natalie Prass presenterar en beständig musikalisk vision inom väletablerade genreramar – inte bara genom att behärska dess beståndsdelar men också i den otvungna självständighet med vilken hon förhåller sig till dess ramverk. Det ljuder lika tidlöst som purfärskt och gör debuten till en av tjugohundratiotalets mest självklara.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify