Recension
Waterboys, The
Modern Blues
(Puck)

In the drizzling Irish rain, as the tender darn was breaking, in a doorway I stood spellbound by the ancient music they were making.

Han åt frukost med Gudarna tills Atlantvindarna blåste in och han hade inte lyssnat. han hade feltolkat varje varning. Nej, vad brydde sig Mike Scott om att rockvärlden låg för hans fötter. Han ville vidare och så här i efterhand inser man att Mr Scott är ute på mer än en musikalisk resa.

Efter »This is the Sea« 1985 var det inte bara Dylans producent Bob Johnston som gick i spinn. Johnston tog sig över till de första »Fishermans Blues«-inspelningarna i Dublin: ”Jag hade Dylan och Johnny Cash och nu har jag Mike Scott”, lär den Hillsboro-födde Johnston ha sagt innan han flög hem igen.

Mike Scott var träffad av de irländska gudarna och drog så långt västerut man kan komma. Med utsikt över Aran Islands en klar dag över bukten skapade han och bandet med fiolspelaren Steve Wickham en egen folkrock ur den keltiska jordmånen.

Ja, ni vet ju allt det där. Men bakgrunden är viktig. Scott har inte lämnat The Fisherman, han är fortfarande honom: ”tumbling on the seas.” Det ligger en ocean mellan de två skivorna men på Modern Blues gör han en variant av den keltiska resan, nu ner till den amerikanska södern. »Modern Blues« spelades in i Nashville vintern 2014 och Memphis-soulen, the southern-soul finns materialiserad i skivan och levande i fingrarna på basisten David Hood, en av de ursprungliga Muscle Shoals-Swampers och i organisten Brother Paul Brown.

I slutet av »Nearest thing to hip«, med läkande Hammond-orgel och Enlightment-blås läser Jack Kerouac en bit ur ”On the road”. ”Out we jumped in the warm, mad night, hearing a wild tenorman’s bawling horns across the way.” Och Scotts väg får relief av Kerouacs och Nearest thing och avslutande Long Strange Golden Road blir ett slags nyckelromaner in i den skotske beat-folk-poeten Scotts resa. Det är ett sökande efter en helighet som förbinder jaget med världen. Och det sökandet tar inga gisslan.

”Keep the river on your right, and the highway at your shoulder. And the frontlight in your sights, pioneer. Keep your eye on the road.” Sjunger Scott i detta tio-minuters-epos där vi får veta lite om resan han drömt, tänkt och befinner sig ännu mitt i, för är det något som är klart med Mr Scott så är det att inget någonsin kommer att vara det det har varit, och att ingenting egentligen var som vi trodde.

Like Dean Moriaritys ghost, I came in quest of secret knowledge, In the winter of my journey, to a crumbling druid collage.

Jag lämnar honom där i dörren. Innan orkanen drar in från Atlanten och sveper iväg honom. Scott är tillbaka. Det tar en stund att förstå vad han vill oss. Men han visar att sökandet är mödan värd.

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify