Recension
Dylan, Bob
Shadows in the night
(Columbia/Sony)

Bob Dylan har alltid grävt där han har stått. Oregelbundet krängande genom lager efter lager av den amerikanska musikaliska myllan har artisten gång på gång återuppfunnit sitt eget konstnärskap, men också knutit allt starkare band till den tradition i vilken han lever och verkar.

Föga förvånande då att Dylan till slut ger sig i kast också med den stora amerikanska sångboken och dess urval av sånger från nittonhundratalets tidiga decennier.

Artisten har tassat här förut, kanske tydligast på 2009 års »Christmas in the heart«, men förkärleken till erans känslospel och tonalitet har i allt större utsträckning nästlat sig in också i de dryga trettio åren av Dylans senare produktion

»Shadows in the night« ser Dylan ta sig an tio sånger populariserade av Frank Sinatra, men långt mer obskyra än de standards som normalt befolkar den här sortens album. Likaså är uttolkningarna, om inte obekanta så kraftigt ommodellerade.

Tydligast är avsaknaden av de orkestrala arrangemangen – kvintetten här ersätter piano och stråkar med smäcker steel guitar och försiktigt blås. Det ger ett grovhugget språk som exemplariskt framfört och strålande sjunget skänker en ny tidlös elegans till redan vackra sånger.

Kanske hade det också räckt så – att se »Shadows in the night« som en hjärtlig hyllning till musik från en svunnen tid – hade det inte varit för att den ytterliga vördnad med vilken Bob Dylan möter materialet försvårar alla avfärdanden av sångerna som någorlunda uppdaterade museala artefakter.

Istället blir albumet en hedersbetygelse som också pulserar av liv – det levda och det som fortsätter att levas – och en outtröttlig lust att leta sig bortom musikstyckets föreställda kärna.

/Mark Andersson