 |
| ||||||
 |
Recension
LaVette, Bettye
Worthy
(Cherry Red)
Åren har satt sina spår. Rösten är sargad av mer än 50-års intensivt sjungande. Nu 69 år, då 16 när hon spelade in sin första platta. Nu 50 år sedan hennes första stora hit, ”Let Me Down Easy” och rösten är betydligt grovkornigare. Men Bettye fick nog aldrig den uppmärksamhet under 60- och 70-talet som hon egentligen förtjänade. Från de första inspelningarna på Detroitbolaget Lupin fram till idag har det varit väldigt många olika bolag bakom hennes utgivningar. Det är väl snarare de senaste 15 åren som Bettyes förmåga och unika utstrålning har fått blomma ut och nå en stor publik. Det var med konsertalbumet ”Let Me Down Easy” 2000 som vändningen kom. Därefter har det kommit ytterligare sex starka album.
Bettye LaVette är utan tvekan en av de stora soulsångerskorna. Kanske hade karriären blivit en annan om de inspelningar som gjordes 1972 för Atlantics underbolag Atco verkligen har hade givits ut som det album de var tänkta som. Nu när vi har sångerna blir oförståelsen ännu större.
De sånger hon sjunger har hon inte skrivit själv. Ändå känns det som om det är hennes egna när hon framför dem. Allra tydligast blir det kanske på det nya albumet ”Worthy”, där hon har valt sånger från en handfull av våra mest kända kompositörer, som till exempel Mick Jagger & Keith Richards, Bob Dylan, John Lennon & Paul McCartney, Mickey Newbury, Beth Nielsen Chapman & Mary Gauthier och Joe Henry. Inte deras mest kända kompositioner, men sånger som omisskännligen är deras.
Bettye har också förstått att det är långsamma låtar som passar hennes röst bäst nu. Det är då styrkan i rösten och den uttrycksfulla fraseringen kommer till sin rätt. Att lyfta fram specifika fraser och ord och ge dem en ny plats och innebörd gör också sångerna till nya sånger men med sin inneboende styrka väl bevarad.
”Worthy” är ett nytt samarbete med producenten Joe Henry, som Bettye skapade det lysande albumet ”I´ve Got My On Hell To Raise” tillsammans med 2005. Med sig har hon också ett gäng helt fantastiska studiomusiker. Jay Bellerose på trummor och percussion, Doyle Bramhall III på gitarr, Chris Bruce på bas och Patrick Warren på piano, hammondorgel ger en musikalisk bakgrund som lyfter helheten till ett glimrande mästerverk.
Den känslosamma tolkningen av Beth Nielsen Chapman och Mary Gauthiers ”Worthy” är en stark avslutning och sammanfattning av mycket av det Bettye ville ha sagt med detta album, som just också fick titeln ”Worthy”.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.