Recension
Hill, Faith
Fireflies
(Warner)

Countrymusiken har alltid förändrats genom medveten stilintegration. Carter Family förenade angloamerikanska folksånger med gospels och en innovativ, bluesbaserad gitarrteknik. Jimmie Rodgers integrerade blues, Tin Pan Alleys populärmusik och Hawaii-musiken med bluesens sexuella skrytsamhet (»I can get more women than a passenger train can hold«, som han sjöng i »T for Texas«). Den idag så fetischerade George Jones skapade också sin stil, eller lät den skapas av Billy Sherrill, genom en aktiv country/pop-crossover. Paradoxalt nog står idag artister som Faith Hill och Trisha Yearwood närmare countryns traditioner än löjliga imitatörer som Dale Watson och Robbie Fulks. Att idag förena countryn, sådan den utvecklats under åttio år, med intryck från 1970-talets popartister (Eagles, Linda Ronstadt) står för en mer traditionsmedveten countryattityd än att rakt av planka ikoner som Merle Haggard och Buck Owens, sångare som efeberna ändå inte kommer i närheten av.

I antologin »The Women of Country Music« (The University Press of Kentucky, 2003, redaktörer: Charles K Wolfe och James E Akenson) analyserar musikforskaren Jocelyn Neal, verksam vid Univerity of North Carolina at Chapel Hill, Faith Hill utifrån den auteur-idé, alltså tanken om en medveten artist som i sitt verk ger form åt en konstnärligt och existentiellt sammanhängande vision, som franska filmkritiker utvecklade på 1950-talet. Hon urskiljer fyra teman i Faith Hills textvärld: sökandet efter en personlig identitet, ett uttryck för begäret, en analys av kärlekens väsen, sökandet efter tillvarons andliga grund.

Jocelyn Neal ser två brott mot countryns mönster i Faith Hills musik. Hennes analys av kärlekens väsen inriktas inte på konkreta svek, utan har en mer filosofiskt spekulativ prägel. Även sökandet efter den egna identiteten lyfter musiken ur ett snävt definierat countrysammanhang. Nästan alla Faith Hills sånger är skrivna i första person. De speglar en subjektiv upplevelse och rymmer få markörer för en tydlig social eller geografisk miljö. De berättar inte historier på det sätt som countryn traditionellt gjort. Att Faith Hill inte själv skriver sina sånger saknar betydelse. De skrivs för hennes, hon väljer dem utifrån sin vision.

Det är ett sätt att se på Faith Hills musik. I den amerikanska universitetsmiljön är det ett helt legitimt sätt. Vad händer här? Under femton år har vi varit många som försökt få in en seriösare ton i countrykritiken, men den försvinner när pressen monterar ner countrykritiken eller överlåter den på unga pajasar som låter sina idiosynkrasier ersätta kunskap, historisk överblick och musikalisk och lyrisk lyhördhet. I USA analyseras Faith Hill som en auteur, i Expressen skriver en snorunge att hon ”har lyckats skapa ett helt universum av Nashvillenonsens”, och i Aftonbladet fjantade sig en annan, ännu okunnigare skribent, åt ett fånigt textmontage med ett ord i varje stycke, vars andemening var att Faith Hills musik är ”förbannat tråkig”. I sanning ett imponerande stycke musikkritik.

Det är naturligtvis narraktiga och nonsensartade utsagor. Den nya skivan med Faith Hill, »Fireflies«, visar en artist i ständig rörelse. Musikaliskt fortsätter hon sin medvetna stilintegration, den här gången genom att närma sig de keltiska överlagringarna i Shania Twains integrerade pop/country-estetik. Men det finns också en rörelse i motsatt riktning, mot ett renare countryuttryck. I titelspåret hör vi inledningsvis några lätt förströdda dobrotoner från Dan Dugmore, Faith Hill sjunger med sin lenaste stämma, och Jimmy Nichols dragspel understryker den skimrande stämningen med sköra ackord. »Mississippi Girl« är Faith Hills trohetsförklaring till sin bakgrund. Hon har kommit långt från Star, Mississippi där hon växte upp, men hon är fortfarande densamma. Förljuget? Kanske, men också en nödvändig markering gentemot den countryns kärnpublik som reagerade mot att Faith Hill visade så mycket skinn på sitt förra skivomslag, en eftergift för den sexualiserade popmarknaden. Och det är en lysande countrylåt, med fräcka melodilinjer och fint mullrande fiol- och gitarrmattor. I »Dearly Beloved« är Faith Hill mer ironisk i sin lek med countryns idealiserade äktenskap mellan man och kvinna: »Good morning, dearly beloved / I’d like to welcome y’all / to see the side-effects / of sex and alcohol / please bow your heads and join me / in a prayer for these two / who’ll be together forever / ’til they find somebody new.«

Det är bara några exempel på hur Faith Hills återvändande till en stilrenare Nashvillecountry tar sig uttryck. Ty i långa stycken handlar det om ett sökande efter en starkare countryidentitet, där Faith Hill på sina föregående skivor snarare rörde sig i riktning mot en popmusik med övertoner av country - även det en attityd som förvisso ryms i countryn. Ljudbilden är på nytt mer avskalad, mer dominerad av countryns traditionella instrument, och tyngdpunkten ligger på countryballader där Faith Hill kan släppa fram sin unika röst på ett annat sätt än i de popditties som tillförsäkrat henne stora framgångar även på popmarknaden. Faith Hill har aldrig gjort en dålig skiva, men »Fireflies« är hennes bästa det här årtusendet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify