Recension
Slow Fox
Black Dog
(Rootsy.nu)

Slow Fox har släppt sin tredje platta, och bakom artistnamnet finner vi Sofia Henricsson från Umeå. Hon skriver på sin hemsida:

A fox is meant to be fast, or else it will have little chance of surviving in the forest. The slow fox is an animal not quite suited for its living environment. That's how I feel too, at times. The only way the slow fox and the other misfit animals can survive is by helping each other out. My hope is that there is room for everyone in the forest. That there is room for a slow fox.

Och visst finns det plats i skogen – och i sta’n – för Henricssons bitterljuva Americana, oavsett om detta försiktiga men listiga väsen uppträder solo, i duo med sin syster Fanny, i trio eller med fullt band. Hon förblir den långsamma räven, och hennes sång och låtar utgör alltid projektens epicentrum.

Debuten »Like The Birds« rosades med rätta och snart kom uppföljaren i form av »Oh My«. På det tredje Slow Fox-albumet – »Black Dog« – ryms sex spår, alla skrivna av Henricsson själv utom »Dear Desire« (av Oskar Nordenqvist). Plattan tjänar verkligen på att hon utnyttjar den fulla banduppsättningens potential: Det svänger så det svartnar. Men även om tempot är högre och musiken ofta är ursinnigt glad, som hos Dixie Chicks eller The Jayhawks, ligger den norrländska melankolin som en dimslöja över Henricssons röst. Det spelar tveklöst roll att den är inspelad och producerad i Umeå (av Pelle Henricsson i Tonteknik Recordings). Det är som om älven, björkarna och midnattssolen letat sig in i studion. Visst finns den amerikanska countryn och folkmusiken där, men det gör sannerligen också den svenska. Det här är musik som får en att vilja lämna kusten och köra den Blå Vägen från Umeå till Mo i Rana i en vacker gammal bil. »Black Dog« skall gå på repeat, ens hjärta skall vara krossat, man skall ha abstinens efter kok-kaffe och fjällvärldens höstfärger skall explodera genom vindrutan.

Alla spår duger, den nya versionen av »Oh My« är habil, men »Missing You« – den är oanständigt bra. Ljudbilden bara växer bakom den långsamma räven, vars behärskade melankoli bekräftar den omöjliga paradoxen »less is more«. Tro mig: det här är låten som Lucinda Williams hade velat skriva åt Tom Petty.

/Anna Carlstedt

Lyssna på Spotify