Recension
Lewis, Jerry Lee
Rock & Roll Time
(Vanguard)

Det är 57 år sedan Jerry Lee Lewis klev in på SUN-studion i Memphis för att visa Sam Phillips, studioägaren och skivproducenten, hur man spelar rock 'n' roll på piano och dessutom sjunger låtarna med en total inlevelse.

Jerry Lee blev en av de allra största rockstjärnorna. Han tryckte gasen i botten och levde livet i ett rasande tempo, speciellt när det gällde whisky och brudar och mycket annat som stjärnorna bjöds på. Han hade några låtar på säljlistan och håvade in dollar i flera månader, men han hamnade också i skandaler, som gjorde att hans namn ströks hos konsertarrangörerna och fick radiostationerna att plocka bort hans singlar från spellistorna. Under flera år var Jerry Lee hänvisad till tredje klassens barer ute på vischan och ingen trodde han skulle komma tillbaka.

Men det gjorde han. Dock inte som rockstjärna. Jerry Lee hade tyckt om country sedan han var liten grabb hemma i Ferriday, Louisiana. Och när producenten Jerry Kennedy fick veta detta, föreslog han en satsning på Jerry Lee som countryartist, och när han dessutom jobbade fram ett helt nytt sound, där pianot fick en lika skarp roll som Jerry Lees röst, var man framme vid början på en ny karriär: Jerry Lee blev ett tungt namn på countrymarknaden.

Sedan dess har Jerry Lee släppt nya plattor med jämna mellanrum, med musik som är både rock och country och han turnerar så ofta han kan i både USA och Europa.

Han är den som har levt hårdare än någon annan, men han är också den ende sanne rock´n´rollern som är kvar och kan göra en trovärdig show. Och han har en repertoar där det finns både klassiker från rockeran och okända låtar som låter som om de var skrivna av honom själv och berättar om hans egna erfarenheter.

Men Jerry Lee skriver inga låtar, han får låtar eller tar låtar och han gör dem till sina. Jag vet ingen annan musiker som kan bygga upp en repertoar som passar artisten från början till slut. Alla låtar han framför under en konsert får han att hänga ihop.

Det är samma sak med hans plattor. Låtarna bygger upp varandra och bildar en enhet. På hans allra senaste CD, »Rock & Roll Time«, blandas medmusikanter och bakgrundssångare i olika uppställningar. Men de båda producenterna Jim Keltner och Steve Bing ger Jerry Lee det svängrum han vill ha,

Här finns låtar av t ex Dylan, Chuck Berry, Kris Kristofferson och Jimmy Rodgers. Och de låter förstås som Jerry Lee-låtar. Här finns musikanter som Keith Richards, Ronnie Wood, Kenny Lovelace, Jim Keltner och Nils Lofgren. Alla låter som om de alltid har spelat med Jerry Lee. Själv spelar han förresten gitarr i två låtar och pianot är tyst. Det låter ändå som det ska.

Han spelade in sin första platta 1957. Nu, runt 80, är han fortfarande spännande. Vill man veta mera om honom, så har det skrivits fler böcker än man orkar läsa. Men den senaste är skriven av den amerikanske professorn Rick Bragg, som på 500 sidor i »Jerry Lee Lewis. His Own Story« berättar det mesta. Det är fascinerande läsning och boken placerar Jerry Lee där han hör hemma. Högst uppe bland de musiker som blir legender innan de dör. Det finns inte många. Jerry Lee är en av dem.

Han hör också till de artister som är mån om sin publik. Jag har själv prövat. För ett par år sedan spelade Jerry Lee på KB i Malmö och jag hade lyckats tränga mig ända fram till scenen. Han satt vid en flygel och han fanns så gott som inom räckhåll. När en låt var slut kollade han sin publik med ett ögonkast eller en svepande blick. Vid ett tillfälle fick jag direkt ögonkontakt. Och när jag såg att han såg mig, formade jag händerna till en strut runt munnen och ropade till honom titeln på en av hans countryhits från 70-talet: »Middle Age Crazy«!!! Jag såg att han hörde och såg hur han slog an ackordet som öppnade låten jag ville höra.

Han spelade den. På direkten.

Och när låten var slut kollade han om jag var nöjd.

Jag gjorde tummen upp.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify