Recension
Earls of Leicester
Earls of Leicester
(Rounder)

Första gånger jag hörde ordet »supergrupp« var när Cream bildades 1966. Det låg något magiskt i ordet, särskilt om vi tänker på att Cream bestod av en ung bluesgitarrist som visserligen kallades för »God« men ändå var på kommersiell drift och en rytmsektion som i praktiken fått sparken från den alls icke märkvärdiga gruppen Graham Bond Organisation.

Ingen skugga må dock falla på Cream. Musikerna var för bra för sina tidigare grupper, kanske med undantag för Clapton som var en organisk del av Bluesbreakers, tyvärr endast på en skiva.

Förlåt mig utvikningen, men den föranleds av att The Earls of Leicester kallas en supergrupp. Men låt oss säga så här: med tanke på hur bluegrassmusiken utvecklats det senaste kvartsseklet är varenda grupp som består av sedan tidigare etablerade musiker en supergrupp av långt högre kaliber än de rockgrupper om vilka ordet slentrianmässigt används.

The Earls of Leicester består av sångaren och gitarristen Shawn Camp, banjoisten Charlie Cushman, mandolinisten Tim O’Brien, dobrofantomen Jerry Douglas, fiddlern Johnny Warren och basisten Barry Bales. Ni ser själva. På skivan framför de sånger som förknippas med The Foggy Mountain Boys som Lester Flatt och Earl Scruggs bildade sedan de lämnat Bill Monroes grupp 1948.

Det är en utsökt skiva. Redan de första tonerna sänker mig. Shawn Camp sjunger raden »Well I had the blues« a cappella med elegant mountain twang. Jerry Douglas svarar på dobron, och sedan får vi ett snyggt call and resonspe-liknande meningsutbyte mellan Camp och Douglas, innan Charlie Cushman träder in med banjon och driver upp tempot. Det är en av de bästa versioner jag hört av »Big Black Train«.

I den följande »Don’t Let Your Deal Go Down« är det som om Shawn Camp gör frivolter på gitarren som svar på Douglas flyhänta licks och Johnny Warrens fiol.

Det är de två första spåren. De sätter en nivå som borde vara omöjlig att hålla. Men The Earls of Leicester håller den genom hela skivan. Vartenda spår är ett gnistrande underverk av innerlig sång parad med jublande virtuositet och lyhört ensemblespel.

Favoriterna skiftar för varje lyssning, men den sorgmodiga »Some Old Day«, är en given hållpunkt, precis som den gripande »Who Will Sing for Me«, skriven av Stanley Brothers, med Charlie Cushmans himmelska melodispel på gitarren.

Och vill jag ha profanare stämningar gör naturligtvis The Earls of Leicester även en suverän version av »Dim Lights, Thick Smoke«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify