Recension
Blandade Artister
Look Again To The Wind: Johnny Cash’s Bitter Tears Revisited
(Columbia/Sony)

För 50 år sedan släppte Johnny Cash temaskivan ”Bitter Tears” som innehöll åtta sånger om det lidande och den rasism som den amerikanska urbefolkningen hade varit och alltjämt är utsatt för. På omslagsbilden stod en från drogmissbruk och destruktivt leverne avmagrad Cash och spanade mot horisonten. Bilden utstrålade samma karghet och allvar som musiken. Detta var under folkmusikens och de socialt medvetna protestsångernas gyllene period i USA. Det var året efter Bob Dylans sensationellt starka och ikoniska LP ”The Times They Are A Changing” som fascinerade etablerade och blivande låtskrivare inom både folk- och rockmusiken med sina avancerade och samtidigt traditionsmedvetna texter. Idag känner man tydligt släktskapet mellan dessa två skivor.

Johnny Cash hade onekligen lyssnat på Dylan och Pete Seeger. Han hade sökt upp de små kaffeställena och klubbarna i New York och han hade full koll på den nya generationen. På Gaslight hade han också lyssnat på Peter La Farge, en annan av Greenwich villages talangfulla och karismatiska unga folkmusiker och låtskrivare under det tidiga sextiotalet. La Farge hade som låtskrivare en fin förmåga att pendla mellan svepande och historiskt baserade låttexter som ”As Long as the Grass Shall Grow” till omsorgsfulla skisser av enskilda och detaljfyllda livsöden som t.ex. i ”The Ballad of Ira Hayes” eller ”White Girl”. Dennes sånger skulle fylla huvuddelen av ”Bitter Tears”. Liksom La Farge identifierade Johnny Cash sig med indianernas utanförskap och det var onekligen en smärre bedrift att överhuvudtaget få skivbolaget att släppa denna mycket kontroversiella konceptskiva. Han lyckades dock inte få dem eller landets dj:s att lansera den på det sätt som skivan egentligen förtjänade och hade det inte varit för hitlåten ”Ira Hayes” hade den sannolikt gått den stora publiken helt förbi. Idag är skivan nog mest ihågkommen som ett av flera exempel på Johnny Cashs artistiska mod och frågan är väl om fler än de mest inbitna Cash-fansen kan dra sig till minnes någon av skivans övriga sånger?

Nu ingår den också, på gott och ont, i den långa raden av konceptskivor som Johnny Cash specialiserade sig på under framförallt 60- men även delar av 70-talet. På ont eftersom en del av dessa skivor med åren tenderade att bli allt mer överproducerade och stråkindränkta pekoral (det värsta exemplet är nog enligt min mening den överproducerade och tröttsamma ”Ballads of the True West”). Detta har också färgat den blandade kritiska bedömningen av denna viktiga och ibland underskattade period i Johnny Cashs karriär. Trots att Cash kanske mer än någon annan verkligen trodde på LP-formatets konstnärliga och om man vill politiska potential så har han väl inte direkt blivit ihågkommen för att hålla en hög kvalitet på sina album, snarare har väl dessa oftast betraktats som våldsamt ojämna liksom hans diskografi överlag. ”Bitter Tears” är dock ett lysande undantag. Den LP:n är varken överproducerad eller tröttsam. Det är istället en väl genomarbetad och varierad skiva som förtjänar att lyftas fram ur glömskan. Den innehåller spartansk folkmusik av mycket hög kvalitet där låtarna, som genomgående är originella och starka, berättar en viktig historia utan några störande reciterade mellanpartier.

Ett av årets mest intressanta skivsläpp är därför den remake, med titeln ”Look Again to the Wind”, som skivans ursprunglige producent och skivbolaget nu oväntat ger ut 50 år senare, ett verk där dagens americana-artister tolkar sångerna på nytt. Det är en spännande och känslig nytolkning som börjar mycket starkt. Gillian Welch och David Rawlings inledande framförande av ”As Long As The Grass Shall Grow” är onekligen en höjdpunkt och de är trogna mot Johnny Cashs på en gång kärva och samtidigt finstämda uttryck. De låter sången få den tid som den förtjänar och de understryker på så sätt låtens episka kvalitet med enklast möjliga medel. Detta musikaliska radarpar ingår sedan i husbandet på flera av de följande sångerna och deras distinkta gitarrspel och bakgrundssång bidrar på så vis till skivans sammanhållna akustiska sound. Emmylou Harris är nästa artist och hon gör en helt utsökt tolkning av Johnny Cash:s egna komposition ”Apache Tears” där låtens strama struktur och skönhet betonas på ett mycket lyckat sätt. Dessa två spår är enligt min mening de enda som tveklöst överträffar Johnny Cashs egna originalversioner.

För trots fina tolkningar även i fortsättningen, som t.ex. Steve Earles ”Custer” och Kris Kristoffersons stämningsfulla ”Ballad of Ira Hayes” så är den främsta förtjänsten hos de resterande spåren att de påminner oss om vilka fina låtar ”Bitter Tears” faktiskt innehöll och vilka praktfulla versioner Johnny Cash levererade redan 1964. La Farges fina kompositioner ”Drums” eller ”White Girl” är oförtjänt bortglömda sånger. När jag nu plockar fram vinyl-LP:n och lyssnar upptäcker jag dock snabbt att Cash framförde dem dock med en helt annan auktoritet och kraft än vad Norman och Nancy Blake respektive The Milk Carton Kids idag förmår. Den nya skivans tolkningar är genomgående mjukare och lite mer försiktigt utsmyckade än Cashs mer direkta och hårdare framförande. Allra tydligast blir detta kanske i Johnny Hortons ”The Vanishing Race” som avslutade orginalskivan. Det är inget större fel på Rhiannon Giddens suggestiva läsning av denna klassiker. Men hur hon än försöker kommer hon inte i närheten av den karga och utrycksfulla enkelhet som präglade Johnny Cashs ultimata och magnifika tolkning.

“Look Again to the Wind” är en stark och välproducerad skiva som absolut lyckas i sitt uppsåt att väcka nytt liv i dessa intressanta och vackra sånger. Men köp framförallt också originalet som är en historiskt viktig skiva och en av Johnny Cashs finaste stunder som artist. Nyinspelningens artister och producent skulle instämma.

/Roger Jönsson