Recension
Blandade Artister
The Greatest Hits of Philadelphia International
(Demon)

Det fascinerande är att musiken aldrig tar slut. Någonstans i ett arkiv ligger dammiga lådor med inspelningar som ännu inte sett dagens ljus. Som vi väntar med spänning på. Låtar som vi inte visste att vi vill ha, men som får oss att svimma av glädje när vi hör dem.

Men när man ständigt gräver sig djupare i soulens – eller för den delen bluesens, reggaens, countryns osv. – outtömliga skattkista är det lätt att glömma de första låtarna; de som förändrade livet på ett eller annat sätt.

När och var jag hörde »Ain´t no Stopping Us Now« för första gången vet jag inte. Men jag minns att jag blev som förtrollad. Över de smekande stråkarna, handklappen och budskapet vilar en outtalad magi. Låten är på något underligt vis både disco, gospel och housemusik.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under bron, dock blir jag lika glad idag av McFadden & Whiteheads dänga, hur sönderspelad den än må vara, som någonsin tidigare.

Likadant ter det sig med de nitton övriga bidragen på denna prisvärda samling.
Men underligt nog har materialet på skivan inte koncentrerats på Gamle-Huffs skaparglädje, utan mer på de låtar som sålde, de som tog sig in på listorna.

Kenneth Gamble och Leon Huff leverade ju texter till alla artister i Sigma-studion som tar avstamp lika mycket i kärlek som hoppet om sociala förändringar och upplyftande politiska budskap. Dessutom var musiken Gamble-Huff skapade någon nytt.

Arrangemangen liksom produktionen måste då i början av sjuttiotalet ha upplevts som framtiden. Och mycket riktigt hörs det i musiken att den ständigt strävar efter nästa steg framåt och att den kämpar för något större men samtidigt desperat håller fast i det gamla, i rötterna som allting utgår ifrån.
Så att ge skivan titeln »The Greatest Hits of Philadelphia International« är förstås både rätt och missvisande på samma gång.
Enligt mig saknas mycket. Främst Harold Melvin & The Blue Notes »Bad Luck«; den mest storslagna, mest medvetna, bästa och jublande souldiscolåt som har spelats in. Någonsin. Men även så mycket annat.

Dock vore det fel att klaga. Njutningen av att hänge sig åt exempelvis The O´Jays »Used Ta´ Be My Girl «, Lou Rawls »You´ll Never Find Another Love Like Mine«, »Only You« med Teddy Pendergrass samt Dexter Wansels »Life On Mars« och »Bring the Family Back« med Billy Paul är för stunden överväldigande. Säkerligen kommer känslan om några dagar vara annorlunda. Men just nu vill jag under inga omständigheter lyssna på något annat.

Detta gäller framförallt de två bidragen från Archie Bell & The Drells.

»Don´t Let Love Get You Down« – för övrigt skriven av bland annat McFadden och Whitehead – gungar i takt med ett underskönt groove som hämtat från himmeln. Hade låten varit en raritet kan jag lova att modern souletablissemanget gått i taket av lycka (den elitismen och snobbism som råder i dessa kretsar kommer aldrig sluta att förbluffa mig). »Everybody Have a Good Time« är den andra låten med Archie och hans Drells som knockar mig medvetslös. Kan mitt minne svika mig så pass att jag inte fann låten fantastisk när jag för cirka två år sedan gick igenom några högst intensiva Philly-veckor? För så här vill jag ju att musiken ska låta på ett dansgolv ikväll.

När jag senare kommer hem vill jag lyssna på »The Whole Town´s Laughing at Me« med Teddy Pendergrass till dess att sömnen tränger sig på alltför mycket. För hur kan någon tvivla på orden som Teddy sjunger? Det är så lätt att känna igen sig; en pricksäker text och all ingrodd cynism försvinner i det ögonblick Teddy öppnar upp låten med ett kvidande yeahhhhhmmmmm. »The Whole Town´s Laughing at Me« är onekligen grundmurad och perfekt storstadssoul.

Precis som resten av låtarna på »The Greatest Hits of Philadelphia International«. Det är helt enkelt en oupphörligt bra skiva. Men efter ett tag går man vidare, öppnar återigen skattkistan och fortsätter gräva.

/Mattias Bergqvist