Recension
Brohus, Ester
When Time Comes
(Kick)

Ibland hörs instrumenten bara som en svag puls. De ger en känslomässig nyans, kanske också en vilopunkt för Ester Brohus sång. Hennes röst är lätt raspig, den har en omisskännlig twang. Uttrycket är ofta nedtonat. Ester Brohus sjunger tillbakalutat. Janus Bechmann sticker in några skenbart loja slidelicks. Leif Bruun svajar iväg ett expansivt ackord på steelen, men det tar aldrig över. Någon gång ger en fiol (Alexander Karglund eller Bruun) en extra valör, men hela tiden dominerar känslan av akustisk rymd, av ett ljudrum där Ester Brohus expressiva sång rör sig: lättrörligt snurrar den in i ljudbilden eller lyfter över kompet. Det är tillbakalutat, men musiken rymmer också en komprimerad uttryckskraft, ett undertryckt utspel som väntar på att ta form.

Det kan låta spartanskt, men här finns en värme, en mjukhet både i sången och musikernas insatser, som lyfter musiken över alla de fallgropar som en alltför laidback attityd, en alltför återhållen estetik, kan öppna. I några sånger, som »Louise«, »Feel It’s Over«, »Ordinary Girl« och »Rose«, sprängs också den återhållna ramen. Melodin blir lättflyktigare, sången lyfter, musiken blir mer flödeslik. Då blir gitarrerna ruffigare, i »Rose« countrybluesigt lössläppta, och Per Kolling kan emellanåt närma sig ett seriellt spel på trummorna.

I spänningen mellan det komprimerade och det expansiva skapar Ester Brohus och hennes band både vacker, gripande och uttrycksfull musik. »When Time Comes« rymmer enbart originalmaterial, men allt andas en stilkänsla, en förankring i det fruktbara gränslandet mellan klassisk blues, country och en mer rockorienterad singer/songwriter-estetik, som skapar en tidlös kvalitet. Det är suverän musik, och det är Ester Brohus bästa skiva så här långt.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify