Recension
Lynn, Barbara
The Complete Atlantic Recordings
(Real Gone Music)

1967 hade Barbara Lynn efter lyckade inspelningar för Jaime och Tribe väckt intresset hos Atlantic för att kontrakta den unge vänsterhänte gitarristen och sångerskan från Beaumont, Texas. Barbara var dessutom en alldeles lysande sångmakare. Redan som 16-åring hade hon knåpat ihop en dikt som blev bluesballaden ”You´ll Lose A Good Thing”, som tre år senare klättrade till första platsen på Billboards R & B-lista och till åttonde på pop-listan.

Det blev totalt 25 spår för Atlantic inspelade under ett antal sessioner med Huey P. Meaux och Spooner Oldham som producenter. Tolv spår hamnade på albumet ”Here Is Barbara Lynn”. Övriga blev singelspår, eller förblev outgivna. Tills nu.

Den egna ”This Is The Thanks I Get” tog sig in på 39:e plats på Billboards R & B-lista 1968 och ”Until Then, I´ll Suffer” till 31:e plats 1972. En platta som av någon outgrundlig anledning gavs ut tre år efter inspelningen. Dessa båda skulle samtidigt bli det två sista listplaceringarna av de elva som Barbara lyckades åstadkomma mellan 1967 och 1972.

Varför blev det inte mer uppmärksamhet och inte fler säljare? Barbara Lynn var en lysande sångsnickrare, duktig gitarrist och hade en behagligt skön sångröst. Den musik hon gjorde var både soul och blues, som till en viss del lutade mot populärmusiken. Kan det ha varit just det fenomenet, att musiken stod med tre ben in tre olika stilar och att lyssnarna därför blev lite villrådiga?

Barbara Lynn lämnade mer eller mindre musiken efter Atlantic i en misstro på den avsaknad av uppbackning från PR, DJ-påverkan och annonsering som behövs för att lyckas. Det skulle dröja in på mitten av 80-talet innan hon återkom till scenen på allvar och hon gjorde sitt första studioalbum på över 20 år 1994.

Tillbaka till Atlantic-inspelningarna. De välrenommerade Cliff Thomas, Ed Thomas och Bob McRee svarar för sju av albumets spår. En blandning av tuffare blåsdrivna spår som ”Sufferin´ City” eller Motownliknande som ”Take Your Love And Run”. Samtidigt är det ändå Barbaras egna sånger som är de som står ut, med ”This Is The Thanks I Get”, ”You´ll Lose A Good Thing”, ”Until Then, I´ll Suffer” och ”You´re Losing me” i en klass för sig. Flödande blues med ett hjärta av soul och en glimt mot den unga poppubliken.

Heuy P. Meaux hörde alldeles rätt när han lyssnade på Barbara på en spelning på en klubb i New Orleans 1962, och sedan omedelbart drog iväg med henne till Cosimo Matassas studio. Här fanns en ny, ung artist med en otrolig potential. Kunde skriva egna sånger, kunde spela det ledande instrumentet, var dessutom vänsterhänt, och kunde sjunga med en behagligt sensuell röst. Barbara lyckades få en böljande groove till sina sånger. Många blev också mycket populära på dansgolven, inte minst i norra England.

Härligt att nu ha samtliga Atlantic-spår samlade på samma ställe. Det kan inte bli mycket bättre.

/Staffan Solding