Recension
Young, Neil
Storytone
(Reprise/Warner)

Neil Young börjar bli en förutsägbar figur, ju mer insyltad kanadensaren blir i självbilden som världsnaturens gunstling, desto mindre spänstigt blir hans komponerande.

Det plakatviftande kärnstycket på Youngs fyrtionde fullängdsalbum »Storytone« heter »Who’s Gonna Stand Up?« Det äger förvisso större beständighet än samtida tematiska fränder som »Just Singing a Song« eller »Cough Up the Bucks«, men står med sin rättframt styltiga lyrik sig tämligen slätt jämsides starka (om än lika osubtila) stycken som »Mother Earth« och »Peaceful Valley Boulevard«.

Skönt då att merparten av spåren här är av annan och mer välkommet privat karaktär. Stundtals ett maskerat separationsalbum andra gånger en i nyförälskelsen förhållandevis pojkaktig kärleksskildring, innehåller »Storytone« sin beskärda del av framhastat flamsiga bekännelser, men det rymmer också några av Youngs finare kompositioner på 2010-talet.

För nog låter Neil Young här påtagligt fokuserad, i spår som inledande och utmärkt snidade »Plastic Flowers«, den försiktigt återblickande »Say Hello To Chicago« och den brustna kärleksreflektionen »Glimmer«. Det är förträffligt välsammanhållna kompositioner som inte låter sig störas av insnöade nycker styrda av den uttjatade musan.

I det sammanhanget blir valet att spela in albumet tillsammans med en nittiotvå musiker stor orkester också lätt att avfärda som just ett sådant reflexmässigt infall. Det är ytterligare ett stilistiskt experiment som träffar rätt ungefär lika ofta som det slår fel och lyfter de avskalade soloversionerna (tacksamt nog också tillgängliggjorda här) i allt bättre dager.

Nakna och närgångna blottlägger de sprickorna i spelet mellan gammal och ny kärlek och blir, ointresserade av utomstående värderingar i brottstycken lika provocerande som drabbande.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify