Recension
Deadman
The Sound & The Fury
(Rootsy)

»Any live man is better than any dead man but no live or dead man is very much better than any other live or dead man.« skrev William Faulkner i »The Sound and The Fury« – det verk från vilket Steve Collins låter skötebarnet Deadmans senaste album låna sin titel.

Taget ur sitt sammanhang är det ett citat som säger en hel del om de transformationer som Collins musikaliska projekt har genomgått. När artisten här markerar ett tämligen radikalt stilbrott från den välljudande men högst traditionella americana som en gång satte bandet på kartan, är det inte för att signalera det förstnämndas mindervärde. Snarare skänker steget ytterligare kontrast till den rastlösa nyfikenhet som utgör Collins konstnärskap.

På »The Sound & The Fury« känns formen från den drygt halvårsgala EP:n »How Shall We Then Live?« igen. Det är spöklik och melankolisk rockmusik, men klädd i en för artisten än mer experimentell skrud.

Här förlitar sig Collins i större utsträckning på elektroniska inslag, i breda atmosfäriska penseldrag inte helt olika de som Bruce Springsteen på senare år har fumlat runt i. Skillnaden är att Collins nyttjar skiftningarna med ett betydligt tryggare och långt mer nyanserat handlag.

Visst finns här en viss styltighet, som om Collins fortfarande söker sin form, när looplandskap och digitala rytmer söker harmoniera med jordnära blues och stökig garagerock. I sina sämsta stunder låter det som ett U2 korsat med Grinderman.

Men Collins lyckas lika ofta ro hem ett beständigt tonspråk som lyfter själva kärnan i artistens verksamhet – ett skarpt melodisinne och ett djärvt förflyttande av det egna skapandets gränser, som måhända inte alltid bär bästa fräschör men inte heller skäms för sin egen lekfullhet.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify