Recension
Boister
Your Wound Is Your Crown
(Friends Records)

Hypnotiskt sensuell och mentalt trollbindande är den musik Anne Watts gör med sitt band Boister. Både robust handgripligt och smeksamt svepande i sin utformning. Kanske för att Anne Watts röst består av lika delar grus och silke.

Det finns en sömlöshet som sträcker sig hela resan genom de 43 minuter utomjordisk jordbundenhet som utspelar sig på vägen. Som en liten parad tar sig melodierna fram genom tiden och lämnar spår för Kol 12 att en gång återfinna.

Boister kommer från Baltimore och ”Your Wound Is Your Crown” är deras sjunde platta sedan debuten 1997. Anne Watts är den drivande kraften och blev i oktober utsedd till Baltimores bästa popkompositör 2014.

Boister har fått etiketten kammarpop. Jag skulle snarare kalla deras verk ett musikaliskt pussel. Ett pussel bestående av en molnbeslöjad himmel där skiftningarna är mjuka och där alla bitar till slut passar ihop, även om de alla är sågade i olika former. Här ställs basklarinett mot elpiano, trombon mot accordion, latinamerikanska slagverk mot psykodelisk gitarr. Från det skenbart enkla till det stora bombastiska.

Tillsammans skapar de ett musikaliskt landskap där dragkraften är starkare än gravitationen. Internationell jazz kanske någon skulle kallade Boisters musik. Väldigt innovativt skulle jag vilja påstå är ännu mer precist. Skapare av en suggestiv känsla som inte lämnar en förrän man låter Benjamin Bookers råa blues skaka om en ordentligt. Kontraster men ändå så lika. Någon kan säkert höra Tom Waits medan andra troligen tycker att Cowboy Junkies är en bra jämförelse.

Den kreativa alliansen mellan Anne Watts sång, piano, Rhodes och accordion och Warren Boes gitarr, Craig Considine trombon, John Dierker basklarinett och tenorsax, Jim Hannah percussion, Lyle Kissick trummor, Chas Marsh bas och Glenn Workman orgel skapar ljudbilder. Det blir musik som passar alldeles utmärkt som filmmusik. Inte minst för stumfilm. Men samtidigt finns här Anne Watts lyrik som så väl hänger ihop med musiken. Mer av död, sorg och livets förgänglighet nu när åldern börjar ta ut sin rätt. Shakespeares ”Stormen” bildar stomme till ”Yellow Sands”. Ytan mellan två noter kan vara lika viktig som de toner vi hör. Det är hur de är sammanfogade som avgör, och hur de är framförda.

Boister har med ”Your Wound Is Your Crown” gjort detta så innerligt självklart, som när Anne tar sista andetaget i ”Sycamore” och lämnar oss otröstliga.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify