Recension
Cohen, Leonard
Popular Problems
(Columbia/Sony)

Leonard Cohen har skapat en egen diskursivitet, han är sin egen genre. »Popular Problems« är hans fjortonde studioalbum, det finns även sex livealbum. Sedan »Songs of Leonard Cohen« kom den 27 december 1967 har han inte gjort ett svagt spår.

Cohen är också en av de sångare som finner nya uttryck när rösten förändras med åldern, liksom Joan Baez men till skillnad från Emmylou Harris som försöker låta som hon alltid gjort.

Det har dock försports mig att det ges lyssnare som tycker att Leonard Cohen blivit tröttare. Men de förväxlar Cohens meditativt dröjande eftertänksamhet med något annat, något som påstås ha med åldern att göra.

I själva verket är Cohen lika konstnärligt vital idag, vid åttio års ålder, som när han var »a boy with a crazy dream« som han någon gång sagt. På »Popular Problems« får han ett mer minimalistiskt komp än på de senaste årens konserter.

Instrumenteringen är stramt reducerad, mycket i ljudbilden är programmeringar i vackert växelspel med akustiskt piano, gitarr och ljuva bakgrundsstämmor av Dana Glover, Charlean Carmon och Donna Delory.

Men även här finns det magiska gung som Cohens virtuost mångfasetterade turnéband skapat på scen på senare år.

Skivan rymmer också sånger som borde gå rakt in i Leonard Cohens klassikerbok. »I used to be your favorite drunk« är en typisk inledningsvers. Den öppnar »A street« där Cohen på arketypiskt sätt manar fram skulden och den omöjliga nåden, som så ofta i en koncis militärmetaforik.

Krigsmetaforiken förs vidare i »Nevermind«, där Cohens röst expressivt avtecknas mot en enveten trumrytm, och spridda blås- och stråkinpass.

Nästan varje spår står på ut i sin egen rätt: typiskt cohenska figurer i lyriken framburna i smakfull inramning och maximalt komprimerad uttryckskraft.

»Popular Problems« är ett mästerverk. Ännu ett i en lång rad av Leonard Cohen, en av vår tids stora barder.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify