Recension
Various Artists
CALYPSO CRAZE, 1956 - 57 And Beyond
(Bear Family)

Måste erkänna att calypso inte är något ämne jag har djupare kunskaper i, så när nu Bear Family (vem annars...) ger ut ännu en cd-box i ämnet tänkte jag, varför inte.

Insikten att jag är för gammal för att veta allt underlättar inför mötet med det digra materialet, bestående av sex cd-skivor, en dvd och en medföljande 175-sidig bok. Det är inte utan att det känns som att börja skolan igen. En institution jag som grabb inte hade vett att uppskatta och avslutade efter åtta år. Musik har varit mitt universitet genom åren och det tyska björnbolaget har alltid varit en god kunskapförmedlare och -pedagog.

Calypsons ursprung finns att hitta på Trinidad och redan för mer än hundra år sedan användes musiken för att med texten kommentera aktuella ämnen, de sociala och politiska frågorna för dagen eller helt enkelt relationen mellan man och kvinna. Oftast ur ett manligt perspektiv. Det var inte ovanligt att både text och musik »återanvändes«, man lånade ohämmat från varandra.

På trettiotalet förändrades musikstilen genom influenser hämtade ur amerikansk swing- och popmusik. Artister som Mills Brothers och Bing Crosbys påverkan på sångare från Trinidad fick stor betydelse för calypsons utveckling och i mitten på trettiotalet började de första musikerna från Trinidad att åka till New York för att, för Decca Records, spela in sina karnivalsånger, vilka såldes främst i den karibiska övärlden och i stadsdelar med stor västindisk befolkning i New York.

Spännande namn som Duke Of Iron, Macbeth The Great, Atilla The Hun och The Roaring Lion fick plötsligt möjlighet att medverka i amerikansk radio och på en ny marknad försöka sälja sina skivor. Från att ha varit en lokal kulturyttring i Västindien, och främst då Trinidad och Tobago, började musiken hitta ny publik.

Trinidad »invaderades« under andra världskriget av amerikanska soldater, vars baser på ön främst skulle försvara den engelska kronkolonien gentemot ett eventuellt anfall från nazityskland. Amerikanernas närvaro tiofaldigade konsumtionen av Coca-Cola som ofta dracks i kombination med den lokalt framställda spritdrycken rom. Inte sällan i sällskap med någon av Trinidads unga kvinnliga befolkning.

Förhållandet mellan amerikanska soldater, Coca-Cola, rom och lokalt hemmahörande kvinnor kom 1943 att beskrivas på följade rättframma sätt av musikern Rupert W. Grant, mer känd under artistnamnet Lord Invader:

»Since the Yankees came to Trinidad
They have the young girls goin' mad
The young girls say they treat 'em nice
And they give them a better price

They buy rum and Coca-Cola
Go down Point Cumana
Both mother and daughter
Workin' for the Yankee dollar«

Sången »Rum and Coca-Cola« blev så populär på Trinidad att Lord Invader var tvungen att spela den ett flertal gånger varje gång han framträdde.

På hösten samma år besökte den amerikanske radiokomikern Morey Amsterdam, vilken själv beskrev sig som »A well dressed hangover«, Trinidad. För att göra en lång historia kort hörde Amsterdam »Rum and Coca-Cola«, tog den med sig tillbaka till New York och skrev sig själv som kompositör. Med en omarbetad text hamnade den så småningom hos den populära vokaltrion Andrews Sisters. Borta var den utmanade beskrivningen att kvinnor på Trinidad bytte fysiska tjänster mot dollar. Eller kanske mer kontroversiellt; att tjänstgörande amerikanska soldater, under brinnande krig i Europa, köpte sexuella tjänster hos en befolkning man var satt att skydda:

»Since the Yankee come to Trinidad
They got the young girls all goin' mad
Young girls say they treat 'em nice
Make Trinidad like paradise

Drinkin' rum and Coca-Cola
Go down Point Cumana
Both mother and daughter
Workin' for the Yankee dollar«

Trots den nedtonade texten bannlystes »Rum and Coca-Cola« av flera amerikanska radiostationer, vilket ändå inte stoppade Andrews Sisters framfart. Med en försäljning på över 2 500 000 sålda exemplar utsåg tidningen Billboard deras inspelning till 1945 års mest populära.

Andrews Sisters följde märkligt nog inte upp sin framgång med »Rum and Coca-Cola« med ytterligare en calypso. Istället överlät man marknaden till namn som Louie Jordan & His Tympany Five, Ella Fitzgerald, Eartha Kitt, Nat »King« Cole och Harry Belafonte, vars enorma framgångar med sånger som »Matilda«, »Banana Boat Song«, »Jamaica Farewell« och »Island In The Sun« förärade honom, om än själv motvillig, epitetet »King of Calypso«.

Det var inte självklart att rock'n'roll skulle bli femtiotalet stora musikexplosion. Istället var det snudd på att världens ögon riktades mot Trinidad och dess lössläppta calypso. Det var faktiskt inte Elvis Presley som hade det första miljonsäljande albumet, utan Harry Belafonte som - med 1956 års »Calypso« - först kom att spränga det magiska siffertaket ingen annan tidigare varit i närheten av.

Utgåvan »Calypso Craze« är en välgjord dokumentation över hur calypson erövrade världen i form av främst amerikanska - men även europeiska, kanadensiska, japanska m fl - tolkningar av den svängiga västindiska originalmusiken. Medföljande bok är ett mastodontverk som på sedvanligt Bear Family-vis berättar ALLT du behöver veta för att förstå vad du lyssnar på.

Den dvd som också finns med innehåller den ovanliga Hollywood-filmen ”Calypso Joe” från 1957. En b-rulle av samma slag som samtida rock ´n´ roll-filmer, typ ”The Girl Can´t Help It”, med kända artister inramad av en romantisk nonsenshistoria. Filmens verkliga behållning är gruppen Lord Flea & The Calypsonians, där sångaren i tre nummer är lika ohämmat vild och svängig som en ung Jerry Lee Lewis.

Den som vill höra mer av den äkta varan hänvisas till Bear Familys tio-cd-utgåva »WEST INDIAN RHYTHM - Trinidad Calypsos On World And Local Events Featuring The Censored Recordings 1938 - 1940«, som återger alla de 267 inspelningar Decca gjorde på plats 1938, -39 och -40. I innehållsförteckningen hittar man intressanta titlar som »The Horrors Of War«, »Civil War In Spain«, »Hitler Demands«, »Send Hitler To St. Helena«, »Chamberlain Says Peace«, »Hitler Demanded Trinidad«, »Germany Invade Poland« och »The Invasion of Poland«, vilket väcker fortsatt intresse för den annars, i alla fall till det yttre, ofta så sorglösa karnevalsmusiken.

/Per magnusson