Recension
Griffin, Sid
The Trick Is To Breathe
(Prima Records)

Sid Griffin revitaliserar sin solokarriär med ”The Trick Is To Breathe”. En solokarriär som senast gav oss ”As Certain As Sunrise” 2005. Annars är Sid kanske mest är känd för sin medverkan i The Long Ryders och The Coal Porters, en del i USA och en del i England.

The Long Ryders bildades 1981 och hade sina rötter i 60-talets amerikanska garagerock men med en stark dragning åt folkrock och countryrock. Gram Parsons var en klar inspiration. Bandet blev mer populärt i Europa än i sitt hemland och Sid la allt mer av sitt intresse i England. 1988 bildade han i England The Coal Porters, ett band som har utvecklats till ett modernt bluegrassband.

Dessutom har han ett soloprojekt i Western Electric, som 1999 gav ut ett självbetitlat album med en kombination av The Byrds och olika psykodeliska rockelement.

”The Trick Is To Breathe” är inspelat i Nashville tillsammans med de duktiga musikerna Sierra Hull mandolin, Justin Moses banjo, fiol och dobro, Mark Fain bas, Paul Griffin trummor, Thomm Jutz gitarr och James T. Brown bakgrundssång. Här finns mycket musikalisk talang som också kommer till uttryck i sångerna. Det är mer uttrycket som känns lite spretigt. Här finns lite av varje. Detta är ett ”Sid Griffin-album” som täcker hela hans musikaliska historia och lite till. Det är Sids personliga röst vi hör och även hans fyndiga kompositioner för det mesta. Samtidigt är det Sids version av The Youngbloods ”Get Together” som kanske främst fångar lyssnaren. Egentligen inte. Det är mycket som fångar. I små bitar, mer än i helheten.

För ”Blue Yodel no. 12 & 35” är en kombination av Jimmie Rogers och Bob Dylan, ”Circle Bar” skrevs en gång för det Long Ryders eventuella återförening, ”Punk Rock Club” är en dikt och ”Elvis Presley Calls His Mother After The Ed Sullivan Show” kallar Sid en sång som en Beat Poet skulle kunna ha skrivit sittande i The Brill Building. ”Between The General & The Grave” är en kombination av bluegrass och poesi från Första Världskriget. Även ”Everywhere” handlar om krig. Denna gång om USA´s aktiviteter i Asien. ”Front Porch Fandango” är ett instrumentalstycke som i Sids ören låter som Devo spelandes ett bluegrassriff. Den pratsjungna hyllningen till Bobbie Gentry och hennes plötsliga och hastiga lämnande av musiken som inleder ”The Trick Is To Breathe” sammanfattar på många sätt Sids musikaliska kompetens. En blick för händelser, en bra historieberättare, en fin kompositör och en personlighet som lockar medmusiker till att göra bra ifrån sig.

Sid får troligen en hel del förfrågningar om att komma ut och spela solo, som en singer-songwriter och trubadur, och ville säkert visa sina färdigheter med ett nytt soloalbum. ”Who´s Got A Broken Heart” är en lågmäld sång där Sid visar sina kvaliteter. Samtidigt finns mycket av Sids storhet just i samarbetet med andra duktiga musiker. Det visar han inte minst på denna samling sånger.

”The Trick Is To Breathe” ger ett axplock från olika delar av Sids musikaliska arv. Att konvolutet sedan består av bilder från Sids barndom och uppväxt talar väl också för att det handlar om en personlig resa. En trevlig resa att vara med på, även om det kan gå som i ”We´ve Run Out Of Roads”.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify