Recension
Brynildsen, Hege
Till Harry
(Rootsy.nu)

Kanske var det så att stunden var den rätta.

En kväll i väntan, en kväll med ett sinne som drog mot noll.

Ett konstaterande att en tid var över.

Den kvällen lyssnade jag Hege Brynildsens andra platta, med en titel som hyllar hennes morfar.

När jag hördes hennes minnen av morfar kom jag att minnas min egen morfar, hur han på söndagar tog på sig en ren blåblus, söndagskepsen och så fick jag följa med honom på en utfärd.

Den var inte lång, kanske 500 meter bara.

Där satt vi invid en stor klippa på ett litet berg och såg ut över fiskehamnen och tittade på alla bilar på söndagsfärd. Sommartid var det extra spännande, då kom bilar som inte hade det gotländska I:et, utan A och AA och annat.

Den tiden är länge sedan flyktad, gården där fattigbönder levde är idag i en rik knös ägo, där kor och får betade och hästen Blenda stod stilla, där är i dag golfbana.

Nu är också en senare livsdel på väg att avslutas, de sista pinalerna flyttas ut ur en lägenhet som var i över 40 år ett nav. När den dörren stängs, ja då måste jag hyra mig boende om jag vill besöka min ö.

Allt detta, just då kommer Hege Brynildsen till mig.

Mycket länge sedan var det som musik gav mig sådan tröst, ja tro och glädje.

Hege Brynildsens känslotexter är som korta dagboksanteckningar. Personliga, gjorde i näst intill hast.

Hon berör alla vardagens känslor, det där om lycka, längtan, livsfilosofi och ja, hon pekar ut vägen. Du måste gå vidare, sörj inte det som varit, du är du och du förtjänar en framtid.

Vid lyssnade kommer jag på mig flera gånger att tycka att det där är ett nödrim, här vet jag vad nästa ord blir.

Men hennes ordbyggande är så skickligt, där man kan tro att här är vägs ände tar hon av på en okänd stig.

Rootsy-recensenten Bengt Eriksson brukar tala om sångpoetissa. Ett ord jag aldrig tyckt om, aldrig förstått.

Förrän nu.

Förklarar jag hur jag förstår ger jag mig in i något som bara blir ordtrassel, för till skillnad från Hege Brynildsen kan jag inte med medkänsla uttrycka det självklara.

Bengt Eriksson skulle säkert också dra en referens till Turid.

Och varför inte?

Jag finner också Barbro Hörberg och - håll i er - ett sätt att förhålla sig till texten som Thory Bernards.

Ty i musiken, i arrangemangets lågmäldhet finns en ton mellan nordisk vemodig folkmusik och »Vildanden«. Dan Andersson skymtar förbi, eller snarare hur Gunde Johansson tonsatte hans dikter.

Ett spår på plattan är en tolkning, nämligen »Flickan i Havanna«. Den har fått en dov inramning, borta är det klämkäcka, aldrig tror jag att åtminstone jag så tydligt förstått att flickan i Havanna är prostituerad.

Efter egen förmåga har jag försökt beskriva den lågmälda musiken. I ett par spår spritter det till, i en yster logdans i hillbilly-klädsel.

Den är signerad Fats Kaplin, som om jag läst rätt Hege Brynildsen samarbetat med tidigare.

Arrangör och producent är Göran Grini, som också spelar flertalet instrument. De andra musikerna är Omar Östli, Magnus Bauer Hansen, Tor Hauge, Lars-Ivar Borg. Tillsammans med Fats Kaplin spelar de med och mot, de hörs, de hörs nästan inte. Men de finns där och ger lyssnades upplevelse total.

Rootsys recensent Magnus Eriksson skrev om Hege Brynildsens debutplatta att enda negativa var att den var för kort i tid.

Jag instämmer om denna.

Att lyssna på en hel CD och göra det koncentrerat, det är förmåga jag mist. Tills nu.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify