Recension
Samuelson, Cina
Roots & Memories
(CCM)

Svensk country gör inte mycket väsen av sig.

Eller är det jag som inte är tillräckligt alert. Det kanske finns massor av ställen som lockar med levande countrymusik vecka ut och vecka in utan att jag har fått nys om det. Det kanske spelas country landet runt just nu på pubar, i danslador och i det som för hette folkparker. Men i så fall borde den svenska countryn kanske behöva någon kunnig PR-människa, som vet hur man gör för att få mer publicitet, mer spelningar i radio och mer TV-tid. Omöjligt? Nja, bara om man inte gör något.

Jag goofade (ja, googlade alltså) på »svensk country« och fick upp en lista med band som jag aldrig har hört talas om. En lång anonym lista alltså. Och man kunde läsa om en countryfestival i Vemdalen nu i augusti 2014. Vemdalen ligger i Härjedalen och är Sveriges tredje största skidort... Ja, det kanske var värt ett besök, vad vet jag? Jag har aldrig sett en countryartist på skidor. Inte mitt i sommaren i alla fall. Och jag begriper inte hur man har resonerat när man lägger en så smal festival som en countryfestival i ödemarken.

Nu minns jag plötsligt att det har gjorts bra countryprogram på svensk TV.

Jill Johnsson!

Låt henne få komma tillbaka och ge henne fria händer! Det vore ett sätt att få mer snurr på den svenska countrybranschen, som trots allt existerar.

Jag fick förresten häromdagen tag i en färsk CD med en tjej som heter Cina Samuelson. Hon har sjungit country som soloartist sedan år 2000 och dessförinnan var hon med i ett band, Freetown Highway, som vann något som heter Country SM 1988.

Jag blev lika paff när jag hörde plattan första gången, som Jill blev när hon fick höra en uteliggare i Nashville som heter Doug.

På CD:n »Roots & Memories« gör Cina och sju musikanter egna versioner av gamla fina middle of the road-låtar som hon hörde redan som barn. Och att hon håller högsta klass i den här genren, det bevisas av att hon har fått några amerikanska tungviktare att ställa upp som duettpartner. De 13 spåren är inspelade live i Nilento Studio i Göteborg och sen har duetterna fullbordats bl a i Austin, Texas, där Dale Watson ger »Take Me« den rätta känslan.

Om svensk country kan låta så här bra, är det en skandal att den här musiken är så anonym som den är. Själv ser jag mig som en lyssnare med intresse av all sorts rootmusik, inte minst country. Och därför blir jag synnerligen irriterad över att jag inte känner till ett enda namn på en lista med genrens bästa svenska band.

/Rune Häger