Recension
Hiatt, John
Terms of My Surrender
(New West Records/Warner)

John Hiatt-entusiaster minns »Crossing Muddy Waters« som ett förbisett guldkorn och inkörsport till ett för artisten blomstrande nytt millennium. Med minimalistiska men känslostormande ballader och grovhuggen blues skrev Hiatt sin karriärs kanske mest säreget personliga album.

Det följdes av ypperligt starka givar, med 2005 års »Master of Disaster« som traditionellt men snyggt genomarbetat kronverk. Men inget album har rymt samma intimitet och särpräglade fokus som 2000-talets förstfödde.

På nya »Terms of My Surrender« är Hiatt dock farligt nära att nå samma fina nivå. Här ses artisten lämna den på senare år väl nötta låtsrkivarformeln för bluesbetonad minimalism konstruerad med bestämd styrfart och fokuserad pregnans i komponerandet.

Bottnande i akustisk och molande melankoli lika påtaglig som Hiatts åldrade röst – här grovkornig, bottenlös och alldeles fantastisk – formulerar artisten kompositioner närvarande, nakna och berättarglada, med lika nära till det djupa allvaret som till det lättsamt humoristiska. Allt är våldsamt stilsäkert, från den oklanderliga hantverksskickligheten till den fint levande produktionen.

Bäst bränner det till i inledande »Long Time Comin'«, den suggestiva »Wind Don’t Have To Hurry«, »Nobody Knew His Name« och den soultintade bagatellen »Old People«. Det är kompositioner som hudlösa och föredömligt slitstarka gör »Terms of My Surrender« till John Hiatts finaste album på nio år.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify