Recension
môra-Per
Stockholm-Oslo
(Plugged Records)

Nästa år fyller gruppen 20 år. Och nu kommer hela Värmlands och egentligen hela landets kanske finaste folkrockband med sitt sjätte album. Titeln ”Stockholm-Oslo” handlar förstå om den värmländska bygd där bandet har sina tydliga rötter, en stad mellan två nordiska huvudstäder. Och det är i rötterna, både i texterna och i musiken, som bandet hämtar kraften. De skildrar livet i den svenska småstaden och den värmländska glesbygden väl så fint som på tidigare album. Och i musiken flyter de runt mellan folkrock, countryrock, visrock och vad man nu vill kalla det. Grytans bas är västerländsk pop och rockmusik. Kryddningen hämtas från Irland, från amerikanska bergstrakter och från den svenska folkmusiken. Helheten blir inte egen men väldigt personlig.

môra-Per har en ärlighet i uttrycket som av det slag som finns också i den bästa countrymusiken. Bröderna Pärra och Hasse Eriksson strövar runt i sin hembygd och samlar ihop intryck, berättelser och levnadsöden och på strövtåget tar de med Ferlin och Fröding i ryggsäcken och Pogues, Steve Forbert och Kris Kristofferson i telefonen. Och givetvis har de Arvika Gammeldansorkesters två klassiker ”Otyg” och ”Musik från Helvete” hemma.

Inte för inte heter en av albumets finaste låtar ”Som en sång av Kjell Höglund”, en låt som låter precis som en av Lars Lerins allra gråaste gråvädermålningar och där Höglunds mångårige partner Johan Johansson skänker extra väta i det våta med röst och gitarr. Albumets avslutning ”Joost sång”är också en stark skildring av förintelsen, koncentrationsläger och varför vi aldrig får glömma.

Arvikas finaste har fått en nytändning med detta och det förra albumet ”Sockervägen”. Gitarristen med mera Magnus Wikström och inlånade keybordspelande Per Björling har även denna gång producerat med den äran. Hedersmedlemmarna riksspelmannen Maria Larsson på fiol och banjo och pedal steel-spelmannen Jesper Lindberg kompletterar de fem ordinarie medlemmarnas gitarrer, fiol, bas och trummor.

Jag faller för småstadsvemodet, glädjen, kärleken och förtvivlan som föds när man har lika långt till Stockholm som till Oslo och funderar på om man måste dra iväg eller bli kvar. I en bättre värld vore môra-Per lika folkkära som till exempel Euskefeurat och spelades flitigt i P4 och teves morgonprogram. Men samtidigt är jag bara så glad över att de fortsätter att ge ut album som ”Stockholm-Oslo”.

/Christer B. Jarlås

Lyssna på Spotify