Recension
Olney, David
When The Deal Goes Down
(Deadbeet Records)

David Olney sitter omgiven av rök och dödskallar på det tjusiga och starkt stiliserade svartvita omslaget till hans senaste skiva. Spader ess - dödens kort - kommer flygande från hans hand. Spelar-temat och memento mori-symboliken passar det musikaliska innehållet bra. Många av de 12 låtarna på den nya cdn kretsar på olika sätt kring döden och livets förgänglighet och övriga kan väl bäst beskrivas som bluesfärgade betraktelser över tillvarons vedermödor.

”Soldier of Misfortune” är det enda spåret som Olney tidigare har spelat in. Den låten öppnade hans i mina ögon svagaste skiva ”Ache of Longing” från 1994. Men denna låt, som tydligen skrevs redan 1975, förtjänar verkligen att tolkas på nytt då det är en mycket vacker och stämningsfull kärleksballad och då man här skapar en version klart överlägsen originalet. Jag tycker överhuvudtaget denna gång att Olney är bäst i de stillsammare spåren som t.ex. den mycket fina lilla balladen ”Little Bird (What I Do)” eller den civilisationskritiska pärlan ”No Trace” om människans tendens att erövra och förinta. Även den långa och sävliga ”Sad Saturday Night” där en ensam tuba ackompanjerar Olney är ganska charmig och vacker (Ni kan hitta en fin liten video på nätet).

Bland de bättre rivigare och rockigare spåren finns titellåten eller den hårda Sisyfos-inspirerade bluesen ”Roll This Stone”. Den avslutande dödsbetraktelsen ”Big Blue Hole” tycker jag däremot är riktigt svag både musikaliskt och textmässigt och den skräckinjagande men lite omelodiösa bluesen ”Scarecrow Man” känns också lite mer som ett intressant experiment än som en riktigt fulländad låt.

Men som helhet är detta ändå ett nytt spännande album från Olney som tveklöst tillhör de mest begåvade låtskrivare som Nashville någonsin producerat. Bakom sig har han ett tjugotal album där de flesta är helt lysande (se min recension av förra plattan ”Predicting the Past” för en mer ambitiös genomgång av hans diskografi).

Men Olney är dessutom en stark artist i alla andra avseenden. Han har en stark och uttrycksfull röst som han utnyttjar till fullo och hans medmusiker är av första klass. (Klarast lyser naturligtvis Sergio Webb på gitarr, som också ackompanjerade Olney på den förra årets Rootsy-turne i Sverige.) Och för ovanlighetens skull är skivans bästa spår denna gång en cover: ”Something In Blue” är skriven av några australienska vänner till Olney och det är en enkel men majestätisk ballad med tjusigt spaghetti-western-komp.

/Roger Jönsson