Recension
1 2 6
Graveyard Paradise: The Complete 1 2 6 & Taboo Recordings, 1966-68
(Ugly Things, 2008)

De mörka vinterdagarna och de ljusa sommarnätterna i Nord-Norges Bodö, cirka nio mil norr om polcirkeln, med norrsken och midnattssol satte säkert sin prägel på gruppen 1 2 6 (uttalas one-two-six).

Att livet kunde vara tufft norr om polcirkeln berättar gitarristen och låtskrivaren Asbjörn »Asa« Krogtoft i en intervju med Ugly Things Mike Stax:

»Except for the summer months, when the sun never sets, the weather conditions can be very tough up here. In addition to toughness and stubbornness, I guess the people here could not survive without their extreme sense of humor, and their use of bad language when things get really bad.«

Och det är till föräldrargenerationen han riktar sitt tack för möjligheten att fritt kunna få göra sina livsval:

»Thanks to our hardworking parents, my generation experienced a prosperity and a freedom to choose among 'new interests and values', which felt very stimulating. Music soon became a key word and a main activity for quite a few of us youngsters. And English of course was the music language, which we had been taught in school since the age of 11.«

Skivdebuten gjorde 1 2 6 1966 med singeln »Veto« som beskriver en ung människas politiska uppvaknande och frustration över tillståndet i världen. Till ett kraftfullt beatkomp ställs krav på att vi alla tar vårt ansvar för utvecklingen. På baksidans »Little You« får vi andas ut till en popbagatell inspirerad av Brill Buildingstorheterna Gerry Goffin och Carole King.

Jag vet inte vad det var mellan Norge och P F Sloan på sextiotalet, men något måste det ha varit. Precis som de norska kollegorna Firebeats, Inc., vars »Trying To Make You See« och »Goodbye To This World« är ren och skär folkrock à la Sloan, är musiken till 1 2 6:s största hit »Graveyard Paradise« även den som kommen från P F Sloans penna. Det var USA:s hänsynslösa dödande i Vietnam som inspirerade till texten och att framföra den till vokala bakgrundsstämmor och en fantastiskt snygg melodi är bara ett exempel på Krogtofts genialitet. Det var han som ensam komponerade allt gruppen spelade in och framstår som den stora begåvningen i sammanhanget

Framgångarna med singeln »Graveyard Paradise« gav gruppen möjlighet att på sensommaren 1967 få spela in albumet »Curtains Falling«, vilket skulle bli deras enda. Det tog bara ett par tre dagar för 1 2 6 att slutföra det som än idag, vid sidan av Tages »Studio«, framstår som det kanske mest briljanta skandinaviska exemplet på det som gjorde sextiotalets beatmusik så spännande.

Den förtjusande blandningen av amerikansk folkrock och brittisk poppsykedelia kopplat med Krogtofts poetiska, delvis desillusionerade texter, och i sammanhanget minst lika viktigt - hans goda engelska uttal, ger en bitterljuv anrättning 1 2 6 var tämligen ensam om. Inte bara norr om polcirkeln utan 1 2 6 tillhörde de verkligt stora europeiska grupperna under sextiotalet - de brittiska öarna inräknat. Utan direkta jämförelser får man gå till brittiska grupper som Pretty Things, Sorrows och Poets för att finna liknande kreativitet. Och då skall man hålla i minnet att Asbjörn »Asa« Krogtoft bara var arton år 1967!

På titelspåret »Curtains Falling« ger Krogtoft uttryck för sin rädsla för, och sitt motstånd till, kärnvapen. Och han gör det, precis som i »Graveyard Paradise«, till en helt ljuvlig melodi där ett enkelt komp backas upp av stråkar och körstämmor. Att i övrigt dissekera den perfekta helhet som 1 2 6 »Curtains Falling« utgör låter sig inte göras. Den förtjänar att höras i sin helhet och Ugly Things har gett oss möjligheten att inte bara höra albumet, utan allt gruppen spelade in plus inspelningarna med Krogtofts senare grupp Taboo. Drygt två år -1966 till 1968 - av ung och synnerligen begåvad kreativitet.

/Per magnusson