Recension
Harding, Curtis
Soul Power
(Burger Records)

Han säger sig vara inspirerad av Albert King och The Everly Brothers. Därför är det kanske inte underligt att det låter lite som en kombination av tidiga The Black Keys och Michael Kiwanuka om Curtis Hardings och hans albumdebut ”Soul Power”. Även en bit Curtis Mayfield och soul från 60- och 70-talet ligger i botten.

Retro-soul har det kallats. ”Soul Power” bär en era av vår tid, men känner sig inte främmande för att se bakåt till fotstampande back beat, uppnosig gitarr och brölande blås. Curtis Harding har gjort en platta som hedrar föregångarna men som inte låter sig nöjas med det. Blicken är framåtriktad. All nostalgi har han skakat av sig för att klä sig en modern musikalisk kostym.

Curtis Harding är uppväxt i Michigan men bor numera i Atlanta. Han fungerat som kompositör och bakgrundssångare åt Cee-Loo Green och är även med i Night Sun, ett projekt som han startade tillsammans med Black Lips Cole Alexander, som i sin tur medverkar på Curtis soloalbum ”Soul Power”.

Om det till huvuddelen är soul som bjuds, har Curtis fiskat i det stora musikhavet och även fångat toner från disco, blues, gospel, garagerock, R&B och country. Utan att för den skull bli ostrukturerat och uddlöst. Inte minst gospeln har betytt mycket för Curtis. Hans mamma var gospelsångerska och gav honom inspirationen beskriven i musikens kombination av skönhet och svårigheter.

”I´m somewhere else, living in the past” sjunger Curtis i den inledande ”Next Time”, och fortsätter sedan med “they say it’s never over, they say it’s never fair, I don’t know if that’s true, I don’t even care”. En sång som kommer med blås och orgel, och Curtis intensiva sångröst. En stark albumöppnare. Den följs av en hjärtekrossare i form av ”Castaway” och het southern soul i ”Keep On Shining”. ”Freedom” är en lättflytande, mjukt böljande melodiös sak medan ”Surf” har hämtat inspiration från garagerocken och dess ilskna gitarrer. Och punken och The Ramones skymtar i den som sig då bör korta “I Don’t Wanna Go Home” med stöd av Black Lips bassist Jared Swilley. Med ”Beautiful People” är vi åter i grooven. ”The Drive” har trummor som piskar tempot framåt åtföljt av sirenliknade ljus och en trumpet som talar mexikanska. Discooptimism kommer till livs i funkiga ”Heaven´s On The Other Side” och ”Drive My Car” har ett bluesigt vägval.

”I Need A Friend” är något som Prince skulle ha gillat, eller Lenny Kravitz, eller varför inte Terrence Trent D´Arbo, och i den avslutande rockiga ”Cruel World” visar Curtis allt vad hans röst har att ge. Och det är inte lite det. Energi och kraft, skönhet och styrka bland annat. En mycket lovande solodebut från Curtis Harding. Retro-soul med framåtblickar.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify