Recension
Nelson, Willie
Band of Brother
(Legacy )

Kan man få en kreativ nytändning vid 81 års ålder? Även om man redan uppnått i princip allt man kan uppnå inom sitt konstnärliga fält och absolut inte har något mer att bevisa? Ja, det kan man nog om man är ett geni. Som Michelangelo. Eller som Willie Nelson. Nyligen kom Willies nya skiva ”Band of Brothers”. Jag vill påstå att det kanske är hans bästa någonsin. Den kvalar i alla fall lätt in i topp 3.

Det säger inte så lite med tanke på denne mans enorma produktion genom åren (vi talar ju tresiffriga tal när vi räknar hans album). En ny skiva med Willie är ju därför knappast en världsnyhet eftersom han inte så sällan, på gott och ont, har för vana att spotta ur sig minst två eller tre om åren – av varierande kvalitet. Men en ny skiva med i princip helt nyskrivet material kommer däremot inte så ofta. På ”Band of Brothers” har han skrivit 9 av 14 spår (tillsammans med sin producent Buddy Cannon) och de övriga låtarna är inte heller gammal uttjatad skåpmat utan välvalda och intressanta covers från likasinnade vänner och kollegor.

Nelson är ju faktiskt så produktiv att det väl bara är de allra mest fanatiska fansen som köper alla hans alster. Jag tillhör inte dem och jag brukar sålla ganska rejält i floran. Jag undviker ofta de album som förstörs av allt för hafsigt hopplockat låtmaterial och långa listor av störande gästartister. Däremot är jag svag för de regelbundet återkommande urtraditionella countryskivorna även om de bara innehåller återvunnet material (som på den fina ”Tales Out of Luck” från 2000) eller är rena coverplattor (som den fullständigt lysande hyllningen till Cindy Walker (”You Don’t Know Me” från 2006). Willies stilmässiga och tematiska experiment som t.ex. blues-, reggae- och instrumentalplattor är intressanta men ofta av mindre bestående värde. Hans utgivning håller som sagt överhuvudtaget väldigt varierande kvalitet, och har alltid gjort det. Även om skivorna nästan aldrig helt saknar värde så har man ju under årens lopp tidvis retat sig ganska rejält på att Willie inte anstränger sig mer för att få till riktiga fullträffar. Vi vet ju nämligen att han kan om han vill: ”Phases and Stages” (1974) och ”Spirit” (1996) är två exempel. Den nya skivan kan, enligt min åsikt, fogas till denna allt för korta listan av verkliga mästerverk i Nelsons diskografi.

Här finns inga dåliga spår, ingen Kid Rock eller Snoop Dog som irriterar och inga sönderspelade gamla klassiker (Ja, ”Nightlife”, jag tänker bland annat på dig.) Här har vi istället en Willie Nelson som ägnar sig åt det han gör allra bäst och som till synes utan ansträngning levererar underbara och perfekta små countrybagateller och kärlekssånger. En liten oansenlig låt som ”I Thought I Left You” är tidlös och den varierar ett tema som det gjorts en miljon countrysnyftare om. Men Willie får den nästan att låta nyskapande med sin unika frasering och typiska gitarrplock. Samtidigt låter det som något han lika gärna hade kunnat snickra ihop under början av sin karriär, strax före eller efter att han plitade ner ”Happiness Lives Next Door”, ”Hello Walls” eller någon annan av hans otaliga lakoniska mästerverk till låtar. Här får vi flera nya sådana, t.ex. den steel-indränkta ”Send Me a Picture”, den charmiga ”Guitar in the Corner” och den fyndiga ”Used To Her”.

En av skivans centrala och väl utvalda coverlåtar är ”The Songwriters” (skriven av bland annat ”Whispering” Bill Anderson). Det är en tänkvärd och humoristisk hyllning till livet som låtskrivare och det är nog ingen slump att Willie valt att göra denna låt just nu. Uppenbarligen har han på allvar hittat tillbaka till inspirationen och till hantverket som var hans första kärlek och hans första styrka som artist. Det finns en lätthet och en charm över Willies nya sånger som påminner om hans klassiska verk men utan att det känns nostalgiskt eller otidsenligt. I det fina titelspåret ”Band of Brothers”, som ju är en slags hyllning till den anarkistiska frihetskänsla som Willie Nelson alltid representerat i amerikansk kultur, lägger han med osviklig fraseringskonst snabbt in ett par extra rader i refrängen som gör att låten bjuder in alla – tjej eller kille, queer eller straight - i gemenskapen. Ungefär som han gjorde på sina mytomspunna konserter i Texas under 70-talet där hippies och rednecks stod sida vid sida.

Ena stunden sjunger Willie en rolig honkytonk-låt som ”Wives and Girlfriends” om den typ av polygami som han aldrig kunnat undvika, och i nästa stund levererar han (tillsammans med skivans enda duettgäst Jamey Johnson) Billy Joe Shavers tunga och magnifika betraktelse, ”The Git Go”, om mänsklighetens eviga korruption och galenskap. Och han gör det med samma självklara livserfarenhet och pondus i båda fallen. ”Hard To Be an Outlaw” heter en annan, helt ny Billy Joe Shaver-låt som här ser dagens ljus för första gången (den släpps med låtskrivaren själv först i augusti då Billy Joes nya och hett efterlängtade album ”Long in the Tooth” kommer.) Det är en annan radiovänlig höjdarlåt som lätt kunde bli en monsterhit för Willie om saker och ting stod rätt till i världen och i Nashville. Här sjunger Willie om hur svårt det är för en åldrande gammal outlaw i denna allt mer likgiltiga värld. Men han låter långt ifrån uppgiven. Skivan inleds med den trotsiga ”Bring It On” på ungefär samma tema och alltihop avslutas med den härligt snabbfotade låten ”I’ve Got A Lot Of Traveling To Do”. Den deklarerar klart och tydligt att Willie Nelson inte är redo att slå sig till ro.

Willie har meddelat att hans nästa album släpps redan i höst och även det innehåller tydligen nyskrivna sånger. Hans diskografi kommer alltså att bli ännu längre och förhoppningsvis håller formtoppen i sig. Sammarbetet med Buddy Cannon under de senaste åren har ju resulterat i många klart godkända skivor och den föregående duettplattan ”To All The Girls” var ju ett riktigt charmigt tillskott till listan.

De djupa väderbitna fårorna på trigger och i Willies ansikte blir djupare för varje år. Men när man tittar på de stilrena bilderna på konvolutet får man ändå känslan av att Willie Nelson kommer att leva för evigt. Och det kommer han naturligtvis att göra. Han har ju blivit en ikon, en levande legend. Men Willie själv tycks tro detta på ett mer bokstavligt plan. Eller hur kan man annars förklara denna outtröttliga energi och livsglädje?

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify